Har tro blivit viktigare än att söka sanning efter bästa förmåga?

Mina texter är ofta skrivna som kåserier där jag med glimten i ögat häcklar såväl företeelser i Sverige som i Frankrike, två länder som står mig nära och jag känner stor beundran för och samhörighet med.

Den följande texten är emellertid inte ett kåseri utan sprungen ur en oro över hur sakernas tillstånd utvecklat sig under senare år. Som universitetsforskare ligger sökandet efter sanning mig varmt om hjärtat och den fria intellektuella debatten för och emot olika vetenskapliga hypoteser är närmast helig för mig. Under de senaste åren som forskare och med accelererande hastighet har jag sett hur dessa omistliga värden har underminerats mer och mer.

Sökandet efter vetenskaplig sanning har mer och mer underställts statlig och politisk kontroll och dessutom blivit föremål för mediaindustrin populism i snart sagt alla länder inklusive stabila demokratier som Sverige. Debatten om den globala uppvärmningen är inte det enda, men kanske det tydligaste, exemplet för detta. Vi kan kanske börja med några självklarheter.

• Ingen kan med säkerhet veta hur framtiden kommer att gestalta sig.
• Ingen vettig människa är motståndare till att vi skall hushålla med resurser och vara rädda om vår natur.
• Ingen vettig människa vill att framtiden skall innebära en katastrof.
• Ingen vettig människa vill våra efterkommande något ont.

Således kan vi utesluta argument som tillskriver motståndaren sådana åsikter ur debatten.

När jag skriver "vettig människa" så utesluter jag olika extremistiskt lagda personer som bara längtar efter domedagen när dom skall få sin belöning och alla andra sitt straff.

Då återstår en grundläggande fråga:

Vilka skall vi lita på - dom som företräder den officiellt vedertagna uppfattningen att vi går mot en katastrof på grund av utsläpp av CO2 eller dom som ger andra förklaringar till förändringar i klimatet och andra bilder av framtiden?

Företrädarna för den officiella uppfattningen använder sig främst av datormodeller som kan skissera scenarier, dvs. beräkningar grundade på ett antal antaganden som man tror på och fakta som vi redan vet. Det är samma metoder som man använder när man skall göra väderprognoser, men eftersom det här rör sig om mycket längre tidsintervall blir de mindre tillförlitliga än väderprognoserna. De tongivande forskarna är ofta meteorologer inom den officiellt vedertagna klimatforskningen.

Metoden med datormodeller användes även i exempelvis teoretisk fysik där man använder den för att göra modeller av universum och försöka förstå universums uppkomst. När man använder sådana modeller är det emellertid oerhört viktigt att man reviderar sina modeller varje gång som kunskapen om verkligheten motsäger modellerna. Det är därför som det vi äldre lärde oss om universum i skolan inte är sant längre.

Problemet uppstår när man använder sådana modeller i politiskt syfte, inte i sökandet efter sanningen. Det är då man bortser från det man ser i verkligheten och väljer bort det som motsäger modellerna. Modellen blir viktigare än verkligheten. Man kan jämföra det med fundamentalistiskt kristna som hävdar skapelseberättelsens riktighet tvärs emot alla vetenskapliga rön. I detta fall finns ett stort antal troende forskare som "bevisar" att skapelseberättelsen är korrekt och evolutionsläran en konstruerad myt uppkommen genom inverkan av djävulen som placerat ut falska bevis för att vilseleda oss människor.

De forskare som ifrågasätter den vedertagna "sanningen" om klimatförändring är huvudsakligen naturvetare. Deras metoder bygger främst på observationer av verkligheten över mycket stora historiska och förhistoriska tidsintervall. Man försöker analysera skeenden såväl på jorden som i rymden och se under vilka förutsättningar som istider och perioder med tropiskt klimat har uppstått under jorden existens. Dessa forskare kommer då till helt andra slutsatser än de forskare som bygger sina förutsägelser på datormodeller om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Nu kan man ju tycka att man skulle kunna, som inom fysiken, använda naturvetarnas observationer av den historiska och förhistoriska verkligheten och modifiera de datormodeller man gör om framtiden. Skulle man inte då kunna finna ett antal alternativa förklaringar till sakernas tillstånd och nya strategier för hur man på bästa sätt skall agera mot eventuella hot i framtiden. Istället utsätts de forskare som emotsäger den officiella uppfattningen för en formlig förföljelse av media, av samhället och av dom bland allmänheten som vill tro på de officiella katastrofscenarierna. Hur kan detta komma sig? Varför är förställningen om framtiden viktigare än att till varje pris försöka ta reda på hur det förhåller sig? Finns inte risken att man använder resurserna fullständigt fel och orsakar lidande för människor totalt i onödan bara för att man på förhand bestämt sig för hur sanningen ser ut?

Ett argument från det officiella samhället och dess debattörer är att dom som hävdar alternativa förklaringar är köpta eller är omoraliska. Alla som verkar inom universitetsvärlden kan emellertid intyga att det knappast finns något dummare man kan göra, om man vill göra vetenskaplig karriär eller få forskningsanslag, än att presentera politisk icke korrekta resultat. Då är man oftast helt ute i kylan oavsett hur skicklig forskare man än är och hur korrekta resultaten än är. Det krävs ett oerhört mod och civilkurage av de forskare som går emot en officiell "sanning". Kanske det är därför som många som tar bladet från munnen är, liksom jag, emeriti, dvs. pensionerade och därmed inte riskerar något. Däremot finns det många exempel på hur medioker forskning fått enorma forskningsresurser av samhället bara man presenterar resultat som är önskvärda och godkända av samhället styrande.

Om man vill ha en bättre bild av debattklimatet kan man läsa på Newsmill där båda sidor får komma till tals. Bland annat finns där ett inlägg från 20 professorer från våra främsta svenska universitet som på ett sakligt sätt argumenterar mot den officiella linjen. Att påstå att dessa personer skulle vara korrupta eller köpta är inget mindre än oförskämt. Jag känner personligen flera av dom som oerhört, skickliga, sakliga, ärliga och återhållsamma med sina utsagor.

Om man skall använda sig av beroendeargumentet bör man nog undersöka hur många av de tongivande forskarna, som stödjer den officiella uppfattningen, som lever på att vi tror att vi går mot en katastrof. En grundläggande förutsättning för att få forskningsanslag av samhället är nämligen att man kan beskriva ett problem och ju allvarligare problemet är ju mer pengar får man för att finna lösningar. I samma ögonblick som man endera har funnit lösningen eller konstaterar att hotet är avvärjt så sinar pengarna till forskningen och det vill man ju inte skall hända. Ett än värre hot är om andra forskare kan leda i bevis att man har fel i sina hypoteser. Det är i detta  förhållande man kan finna mycket av förklaringen till oviljan att samarbeta för att belysa problemet från alla vinklar.

En av de mest svårbemötta argumenten man hör är att det inte finns något att tjäna på att sprida villfarelse, vilket skulle vara bevis för att den officiella synen är korrekt. Att hävda att den officiella uppfattningen är felaktig betecknas som konspirationsteorier och stämplar den som är tveksam som rättshaverist och paranoid. Jag tror att just detta någon gång i framtiden kommer att bli föremål för forskning om hur man bygger upp myter och föreställningar på ett effektivt sätt.

Låt mig spekulera lite i denna fråga. En uppenbar vinst med den officiella uppfattningen är givetvis att det gynnar utveckling av alternativ energi och gör oss mindre beroende av olja, vilket blir mer och mer politiskt akut idag. Kanske än mer i framtiden när många oljeproducerande stater har gjort sig fria från diktatorer som hittills garanterat västvärlden en stadig tillförsel av olja. En annan vinnare under senare år är elindustrin som genom införande av lågenergilampor har kunnat växla över från dålig lönsam produktion av konventionella glödlampor till nya ljuskällor där varken pris eller kvalitet ifrågasätts av ideologiska skäl.

Elproducenterna är en annan aktör som är glada åt tron på global uppvärmning. Det gör att man kan ta ut nästan vad som helst för sin el ivrigt påhejade av miljörörelsen som anser att slöseri med energi skall svida på samma sätt som man vill chockhöja bensinpriserna. Lustigt nog blir det därför även till fördel för oljeindustrin eftersom rättänkande människor inte är lika priskänsliga på motorbränsle som de normalt sett skulle vara. Även jordbruksindustrin är nöjda eftersom man kan sälja sina grödor till avsevärt högre priser till miljöbränsle än man skulle kunna om de skulle hamna i magarna på svältande barn i utvecklingsländerna.

Dessutom finns det en otal mindre aktörer som gnuggar sina händer när man kan spara in på produkter och service i förment miljöintresse. Sådana sådana branscher är exempelvis hotellbranschen och detaljhandeln, men det finns många fler som profiterar på miljöfrågan.

Nästa fråga är hur denna globala uppfattning har kunnat spridas om den inte är korrekt? Man frågar vem som startat den och hur man tror den har kunnat spridas. Eftersom ingen makt eller person kan pekas ut som manipulatör så måste det vara sant. Just detta kommer säkert att studeras i framtiden. Som jag ser det krävs en tändande gnista av någon som formulerar en tanke samtidigt som någon grupp med resurser nappar på detta och gör frågan till sin. Det viktiga steget är att få media intresserade och dra igång en kampanj som får allmänheten att kräva åtgärder. Mer behövs inte för att politikerna skall ta sig an frågan om den gynnar deras intressen för stunden. Här finns många aktörer som har allt att vinna. Först har vi katastrofindustrin med forskare inom området i spetsen som kommer att få enorma anslag om man kan visa ett tillräckligt akut hot. Sedan har vi de politiska grupperna som kan göra sig karriär på frågan och få platser i parlament och likande. Om det är tillräckligt dramatiskt är det en guldgruva för mediaindustrin som kan tjäna enorma summor på att sälja domedagsprofetior till allmänheten.

Om bara tåget börjar rulla blir det sanning och så småningom den enda sanningen. Om man vill synas i media, få anslag, bli accepterad i sällskapslivet, bli publicerad osv måste man ansluta sig. De få modiga som inte gör så anses underliga och tillskrivs de mest absurda egenskaper.

Den svaga punkten är här media eftersom i samma stund som hypotesen om den globala uppvärmningen blir fullt accepterad är det ingen nyhet längre. Då blir tvärtom den motsatta åsikten nyhet och möjlig att tjäna pengar på. Då blir oegentligheter bland forskarna nyheter och tveksamheter förstasidestoff. Det är därför viktigt för forskare och politiker som lever av frågan att ständigt komma med fler och mer skrämmande rön som gör att man kan behålla initiativet och medias intresse. Den dag man inte lyckas med det så vänder det oerhört fort och man står där utan forskningsanslag, affärsidéer och parlamentsplatser eftersom politikerna knappast stödjer något som media inte stödjer.

Det här har ju hänt upprepade gånger i historien. Samhället och vetenskapen har varit överens om de mest konstiga saker genom åren. Att människor med viss huvudform är kriminella, att man bör kastrera personer med udda egenskaper eller beteende, att vissa raser är undermåliga, att visst sexuellt beteende är sjukligt osv. Det som skiljer vår nuvarande situation från dessa historiska är att syftet idag är gott och dom som företräder de förhärskande åsikterna uppfattas som goda människor. Således måste de som påstår annat vara onda och ha onda avsikter.

Samtidigt så måste man väl erkänna att man även på den tiden hävdade att man drev sina kampanjer och sin forskning i ett gott syfte. Man skulle lokalisera missdådare redan som barn, men skulle rena rasen från undermåliga individer, man skulle hålla den egna rasen ren eller man skulle motverka perversioner. Nog kunde många skriva under på det om dom inte insåg vad det betydde och vad det fick för konsekvenser.

Ett intressant argument jag mött ofta är att det inte gör så mycket om miljöforskare har fuskat med data eller om riskerna om framtiden är överdrivna. Man fuskar och överdriver ju ändå med ett gott syfte och det kanske krävs starka skrämselåtgärder för att få folk att vakna och agera på rätt sätt. Denna jesuitiska inställning till saken och denna människosyn skrämmer mig oerhört. Man undrar hur långt man är beredd att gå för att hävda "det rätta". Det är här en fråga som borde ställas under kritisk vetenskaplig belysning tenderar att bli religiös. Den övergripande tron blir viktigare än sanningen och respekten för individen.

Att jag själv är oerhört kritisk till den ensidiga bild som råder i den här frågan står väl klart, men det är ändå inte sakinnehållet som upprör mig mest. Det som skrämmer mig oerhört är det åsiktsförbud som finns inom forskningen idag och det gäller inte bara den här frågan. Politikerna har tagit greppet om sanningen inom områden som berör deras verksamhet. Sådant har tidigare bara förekommit i totalitära stater, men idag är det gängse i de flesta länder. Ironiskt nog har detta inneburit att forskningen och forskarna har uppgraderats. Man hänvisar ofta till forskningen i sin politiska argumentation idag, något som man inte gjorde för några decennier sedan när man inte kunde lita på att forskarna kom med politiskt korrekta resultat utan envisades med att söka sanningen så gott man kunde.

Så länge man inte väger in all tillgänglig kunskap när man söker svar på svåra frågor för dagen och i framtiden utan bestämmer sig för svaren innan man formulerat frågorna så förbehåller jag mig rätten att tvivla på resultaten och misstro åtgärderna man vidtar för att möta de förutbestämda hoten.

Den som är en hejare på engelska och vill få fler exempel på manipulering av forskning kan se den här videon.

Tillägg december 2013: En mycket intressant analys av katastrofindustrins drivkrafter, som oroar publicerades i DN nyligen - http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/