Frankrike är i mångt och mycket som Sverige var på 50-talet

Frankrike påminner väldigt mycket om Sverige på 50-talet. Man har inte utvecklat sig på alla områden som man gjort i Sverige. Visserligen kopierade man, liksom många andra länder, den svenska välfärdsstaten på 60-talet, men man har ju inte fattat att det är dags att skrota den nu och satsa på individualism.

Ett annat område där fransmännen är femtiotalsmässiga är barnuppfostran. Visserligen har man gått ifrån hurringen som vanlig uppfostringsmetod men annars är det som när jag var liten. När vi kom hem från vår resa mötte oss grannens lilla treåring på torget med ett glatt "Bon jour", som vi besvarade lika artigt. Att hälsa och vara artig - säga tack när man får något och annat ålderdomligt lär man barnen tidigt här. Även tonåringar behandlas som vuxna och dom behandlar vuxna som likvärdiga. Dom pussar på kind redan från fem års ålder och man kan med behållning konversera med en tolvåring om ditt och datt. Stackar barn - dom vill uppföra sig som vuxna redan innan dom fyller 20. Jag inbillar mig att föräldrarna förbereder barnen tidigt för ett vuxenliv där man måste kommunicera med och ta hänsyn till sina medmänniskor. Det kan aldrig vara nyttigt!

Hur fel detta är fick jag reda på när vi hade besök av en ung svenska mamma och berättade att mina barnbarn var så duktiga - som man ju gör som stolt morfar. Jag fick då lära mig med eftertryck att man, enligt senaste uppfostringsrön, aldrig får säga att barnen är duktiga och berömma dom. Om man gör det kan barnen få för sig att dom måste prestera för att bli älskade och att det finns ett samband mellan hur man uppför sig och hur man blir bemött.

Jag måste ärligt erkänna att jag inte begriper ett smack. Beröm är alltid trevligt och beröm som man förtjänar för att man gjort något bra känns än bättre i min föreställningsvärld. Att det skulle vara fult att prestera förstår jag inte heller, men så är jag ju en gammal stofil också. Fanns det något mer tillfredsställande än att visa upp ett fint resultat för mamma eller pappa och får erkännande för det?

Jag påstår till och med att den värsta otjänst man kan göra sina barn är att behandla dom som om dom vore ensamma och centrum i världen och aldrig behöver interagera med andra människor och möta andras åsikter, viljor och  föreställningar. Då om någonsin får dom en obehaglig överraskning i sinom tid.

Nu är Sverige fortfarande en förebild för vissa grupper av fransmän. Här kan man läsa lyriska reportage som berättar att i svenska förskolan är det förbjudet med leksaker som är könsspecifika. Inga bilar, tåg och dockor på svenska förskolor således - påstår man. Våra tre yngsta barnbarn är pojkar och deras föräldrar är precis så moderna i sina åsikter som man skall vara i Sverige idag. Trots detta är/var alla pojkarna, i en viss ålder, fullständigt betagna av bilar, spårvagnar och andra grabbiga saker. Hjalmar, snart två år, bubblade av glädje när han fick ett batteridrivet Briolok av oss. Han hade med avund lekt med ett sådant hos våra andra två barnbarn dagen innan. Spårvagnar är ändå favoriten. Han har lärt sig utropen på alla stationer som han och föräldrarna passerar. Det är ganska kul när han säger "Danmarksterminalen - spårvagn" eller "Valand" tillräckligt korrekt för att man skall förstår det.

För att återgå till de ålderdomliga värderingarna i Frankrike så ser man med förvåning hur ungdomarna tidigt vill vara vuxna. Precis som svenskarna på 50-talet vill man bli vuxen, skaffa familj, utbilda sig så fort det bara går, få ett jobb och bli en del av samhället. Sabbatsår, feel-goodstudier på högskolan, resa jorden runt och annat som krävs av moderna svenskar är närmast okänt här. Dom är lite som kineserna men kineserna är ännu mer målinriktade.

Kanske måste Sverige bli mer aktiva i att exportera sina värderingar till utlandet. Det finns ju många som vill exportera den svenska alkoholpolitiken och det förstår man ju om man besöker valfritt Systembolag vid öppningstid och en halv timma framåt. Bättre reklam för en lyckad politik kan man inte få.