Man lever farligt som 60+

Jag läste motorsidan i Göteborgs Posten när jag var i Sverige. Där var det en expert som gav råd om hur man skulle klara sig i djungeln av extrautrustning när man köper bil. Det jag hajade till på var att han som mest onödiga utrustning valde parkeringshjälp, dvs. backningsradar och andra hjälpmedel av samma slag. Det är naturligvis lätt att säga om man är trettio år och kan slänga armen över ryggstödet och se 180 grader bakåt, men när man uppnått den åldern så man känner sig vig om man lyckas snegla 45 grader åt sidan så är det en annan femma.

Jag kommer osökta att tänka på Putte Wickman som berättade en skröna om sin vän Charlie Norman som han besökte. "Hej Charlie, jag ser att du köpt en ny bil". "Jolu Putte", säger Charlie på deras gemensamma modersdialekt. "Ja ha köpt en Toyota". "Nämen, visst vale en Mitsubishi du har", säger Putte. "Det är lätt fö'lej å säja som har egna tänder", kommer det till svar.

Det finns emellertid värre saker förknippade med resandet. Det är ett litet äventyr varje morgon man skall göra det man gör i badrummet oavsett om man bor hemma hos någon eller på hotell. Trots att min vän och kollega Gudrun Linn har ägnat stor del av sitt forskarliv åt att just ta reda på hur man utformar badrum för "personer med särskilda behov", finns mycket övrigt att önska. "Särskilda behov" är det vi alla förr eller senare kommer att ha.

Jag har alltid undrat hur vi arkitekter tror att man skall nå toarullen när man sitter på holken. Det är ju en prestation värd gummimannen på cirkus. Om man inte varit förutseende och plockat loss rullen och ställt på golvet innan det beger sig så har man problem.

Nästa steg är att krångla sig upp i ett halt badkar för att duscha. Eftersom många, liksom jag, mest påminner om en fällkniv som rostat och inte riktigt kan fällas ut innan fem minuters het dusch så är det knepigt och farligt.

Sedan kommer nästa problem, åtminstone om man är på hotell. Hur tusan stänger/öppnar man bottenventilen, hur skiftar man mellan dusch och kar. Om världens ingenjörer ägnat en bråkdel av den kreativitet som man gjort på fantasifulla anordningar i badkar hade vi löst de flesta tekniska problem idag och världen hade varit en bättre plats att leva på. Under mina resor har jag ofta funderat på att skriva en liten bok som heter "101 sätt att fylla och tömma ett badkar" (med egna illustrationer).

Därefter kommer nästa problem, nämligen att fästa duschmunstycket så man kan duscha ovanifrån. Om det över huvud taget finns något fäste så är det trasigt eller så är slangen utbytt så fästet inte passar. Skulle man mot förmodan lyckas fästa det så blir belöningen några sylvassa strålar vatten som man knappt blir blöt av. Anledningen till att jag tar upp detta är att det är så jobbigt att klämma fast duschen mellan knäna medan man tvålar in sig. Speciellt om man är mager och inte har så mycket att klämma med. Den vill liksom inte stanna där.

Nu är det ju inte nog med strul med detta. Hur tusan vet man vilken flaska som innehåller shampo. Av någon anledning skall innehållet i hygienprodukter döljas för kunden. Dels är texten ofta guld på brunt eller någon annan omöjlig kombination, dels är flaskorna fullklottrade av all möjlig information utom just vad innehållet skall användas till. När man kravlat sig ur badkaret, med risk för livet, och hittat glasögonen ser man "shampo" skrivet finstil i något hörn i silver på vit bakgrund. Hur många gånger har man inte tvättat håret med sk. "conditioner" eller ännu värre med fuktkräm?

Min son borstade tänderna med Idominsalva en gång, men det berodde nog på en kombination av sen kväll och förlagda glasögon. Det var äckligt påstod han.



- Posted using BlogPress from my iPad