Att äta på trestjärnig krog är en upplevelse

För tio dagar sedan var det 15 grader varmt och blåste så in i baljan. Vi var ganska deppade för våra vänner Tommy och Ann skulle komma och vi ville ju bjuda på varmt och fint väder när dom hade en paus i sitt jobbande. Samma dag som dom landade slog vädret om och det blev gôrvarmt. Nu har det pendlat mellan 30 och 35 grader varenda dag och det gäller att ta det lilla lugna. Trots värmen har vi hunnit göra mängder av trevliga saker. Tjejerna har med förkärlek ägnat sig åt stranden medan vi män har varit kulturella. Tillsammans har vi emellertid ätit gott.

Någon mil från vår by ligger restaurangen L' Auberge du Vieux Puits. Vi var där för några år sedan med våra gäster och dom tyckte det var en fantastisk upplevelse. På den tiden hade restaurangen två stjärnor i Guide Michelin, men nu har den fått sin tredje stjärna. Vi beslöt nu att göra ett återbesök för att se vad en extra stjärna betyder.

Restaurangen ligger i en liten by uppe i bergen i Corbières. Kommunen hade 1999 endast 119 innevånare och den är fortfarande mycket liten. Man når byn via vindlande bergsvägar med underbar natur. Maten lagas av den eminente kocken Gilles Goujon och trots kristider är det svårt att få ett bord ens en vanlig vardag. Man serverar mat såväl vid lunch som vid middagstid. Deras lunchmeny Bienvenue au Pays kostar 60 euro, deras större kvällsmeny 110 och kockens överraskningmeny går på 130 euro.

Det mest sanna man kan säga om att äta på L' Auberge du Vieux Puits är att man får vara med om en matupplevelse som går utöver det man får på alla vanliga gourmetrestauranger vi besökt. Man lyckas lyfta matupplevelsen till en nivå som man knappast får uppleva mer än med någon enstaka rätt vid något enstaka tillfälle på andra bra restauranger. Man upplever det inte bara som en måltid utan mer som en föreställning för sinnena. Den trevliga och avslappnade serveringen och den smakfulla inredningen gör naturligtvis också sitt till.

Om man skall jämföra upplevelsen från besöket för några år sedan med besöket idag så tyckte jag nog att maten tidigare mer appelerade till ögat än till gommen och i vissa fall var lite väl skruvad med vissa effektsökerier. Nu har köket, i mitt tycke, mognat och blivit mer en harmoni mellan alla sinnen. Alla rätter är fortfarande mycket vackert presenterade men det som mest slår mig är en balans mellan smaker med ganska många positiva överraskningar.

Det som gjorde oss väldigt positiva var också den opretensiösa presentationen av maten. Man berättade med enkla ord på franska eller engelska vad maten innehöll utan de tillgjorda omskrivningarna och fantasibenämningar som blivit så populärt bland vissa krogar och som bara gör kunden vilsen och osäker. Som exempel serverades en ostronrätt med granering av äkta kaviar från stör. Om det var rysk eller iransk kaviar fick vi inte veta eftersom det helt enkelt kallades för "fiskägg".

På midsommarafton bjöd vi på svensk afton. Gänget bestod av fransmän, svenskar, engelsmän och amerikaner och alla älskade sill och min koriandergravade lax. Janssons frestelse är också en favorit inte minst för attt min hemgjorda snaps i år blev ovanligt lyckad. Jag testade också en ny laxvariant som jag stal från antikhandlare Homans besök på Grand Hotell i Stockholm. Det var Mathias Dahlgrens laxtartar som finns längst bak i Jan Mårtenssons bok Dödssynden.

Vi grabbar var som sagt kulturella. En dag besökte vi de två Catharborgarna Peyrepertuse och Queribus och nästa dag lyckades vi få med damerna till Gorges de Galamus. En annan fantastisk upplevelse var Oppidum d'Ensérun som är en bosättning där människor bott sedan 600 år före Kristus. Bara en liten bråkdel av det stora området är utgrävt fast nästan alla gamla bosättningar bara ligger någon meter under markytan. Tänk om man kunde få en mediokers fotbollsspelares veckolön i anslag så kunde man ta fram hela detta fantastiska område.

Catharborgarna är lika imponerande. Man förstår inte hur det var möjligt att bygga på dessa platser på medeltiden. Att dom ansågs ointagliga förstår man, men ändå lyckades Katolska kyrkan med franske kungens hjälp svälta ut och mörda varenda individ i ett av de grymmaste folkmord Europa har skådat. I staden Beziers slog man ihjäl samtliga innevånare. När en blödig adelsman protesterade och menade att alla ju inte var kättare lugnades han av påvens företrädare som menade att den orättvisan skulle Gud kompensera för i himlen.

Då är Gorges de Galamus stillsammare. Där rinner floden Galamus upp ur en enorm långsträckt klyfta i berget. Uppe på bergssidan har man sprängt (hackat) in en liten klosterkyrka som förr troligen var närmast omöjlig att nå. Även nu är bilvägen dit ett vådligt äventyr, som är värt att prova. Ändå får man gå så där 20 minuter för att komma till kyrkan. Kyrkan har nu ett härbärge som är en av de platser där de som vandrar till Santiago de Compostella kan ta in på gratis.

Nu har våra gäster återvänt hem och sina arbeten, men snart kommer barnbarnen Mateo och Emiliano ned helt ensamma för första gången. Dom levereras av sin moster i Girona och sedan får vi rå om dom en hel vecka. Det blir spännande.

Jag har hört att det är jättefint väder i Sverige just nu. Om det skulle bli sämre så kan jag rekommendera min Släktforskningskurs som just nu har sommarpris.

En så’n underbar januari månad

Vi har sett de första mandelblommorna och Mimosan hade slagit ut en bit härifrån. Vi promenerade på stranden i Narbonne Plage och plockade vrakfynd – jag var klädd i bara kavaj och det blev svettigt efter en stund. Vi hade årspremiär för att köra öppet och andra cabåkare vinkade åt oss som andra MC-knuttar, upprymda över det fantastiska solskenet och värmen – 16 - 20 grader hela dagarna.

Ni förstår kanske att jag inte haft så mycket tid att skriva när vädret är sådant. Det största skälet är emellertid att jag arbetat dag och natt de senaste veckorna med en släktbok som jag skall ge min mor på hennes 85-årsdag i slutet av februari. Jag gjorde en likadan åt min far när han fyllde härom året och man kan knappast ge en mer uppskattad present till en person i den åldern; det försäkrar jag er. Den som vill veta mer om släktforskning kan läsa på min släktforskarweb. Lite mer har vi emellertid hunnit med; varken jag eller min fru uppskattar att sitta inne hela dagarna.

Vi hittade ett fantastiskt lunchställe - Château L’ Hospitalet som ligger i La Clape bergen alldeles vid havet utanför Narbonne. De är kända för väldigt dyra sk. designviner så vi har dragit oss för att åka dit eftersom det är lätt att man köper sådant man inte borde. Vi bestämde oss emellertid för att åka ned och titta. De har både vinförsäljning, hotell och restaurang inom anläggningen så vi beslöt att prova restaurangen innan vi gick för att prova vin. Det var verkligen en positiv överraskning. Jag valde att äta deras lunchmeny med tre rätter och min fru tog à la carte. Maten var fantastisk och om man åt meny ingick det vin från vinbuffén. Min fru tänkte beställa ett glas vin till sin mat, men det tyckte kyparen var onödigt eftersom jag åt meny så bjöd dom på det vin min fru ville ha till sin mat.

Min förrätt var en chèvre inbakad i ett knyte av knaprig deg smaksatt med honung på en bädd av fin sallad; min fru tog en grönsallad. Min huvudrätt var filé mignon med en underbar skysås full av smaker och till dessert fick jag en bamsekopp med hemlagad crème brulée. Min fru åt en tagliatelle med kräftstjärtar som var mycket god. Vi drack kaffe i baren efteråt. Låter det dyrt? Min mat kostade 26 Euro inklusive vinbuffén, men så tillkom en kopp kaffe. Min frus mat var något billigare.
Så var det dags att besöka vinförsäljningen.

Vinmakaren är mycket känd och heter Gérard Bertrand. Han gör endruvsviner från flera olika distrikt i södra Frankrike och AOC-viner från flera appellationer. De billigaste kostar 5 Euro flaskan och de dyraste vinerna med handskrivna etiketter kostar 55 Euro flaskan. Vi köpte en fantastiskt god Merlot som vi smakat i restaurangen och ett vin gjord på druvan Carignan, som är mycket sällsynt som endruvsvin, för samma pris. Carignan är en gammal traditionell druva från Languedoc som rätt vinifierad ger de mest underbara viner som ovanligt nog samtidigt har fin syra, frukt och tanniner, vilket ger en fantastisk ballans åt vinet och god lagringspotential. En ung vinmakare vi känner tappade för skojs skull sin Carignan på flaska (normalt sålde han den i ”lösvikt” på dammejanne) och deltog med den i en världsomspännande vinmässa i USA härom året; det blev korat som bästa presenterade vin alla kategorier. Det är numera ett av hans dyrare viner.

Ett par dagar senare kände vi för en utflykt och bestämde oss för att besöka en av de otaliga Catharborgar som finns i området. Vi har sett den största, La Cité i Carcassonne samt Quéribus när byn Cucugnan så den här gången tänkte vi åka till Peyrepertuse som också ligger nära Cucugnan. Bara vägen dit är värd besöket. Landskapet är verkligen dramatiskt och det blev inte sämre av att solen sken och mandelträden stod i full blom. Lyckligtvis är det officiellt stängt - men ändå öppet - på vintern så det vara bara tre andra bilar på parkeringen som ligger 650 meter över havet och då har man en styv promenad på kanske 30 minuterna de sista 50 meterna upp till borgen. Vi kunde promenera i lugn och ro och titta oss omkring utan trängsel. Man kan inte låta bli att känna en stor respekt för de människor som byggde dessa fantastiska borgar. Samtidigt är det upprörande att de upplevdes som ett så starkt hot av katolska kyrkan så att man var tvungen att bygga några av historiens starkast befästa borgar för att få lova att utöva sin tro. Ändå blev de slaktade till sista man av Rom och då inte bara Catharerna utan hela befolkningen som i den närbelägna staden Bezier. De katolska trupperna kunde ju inte skilja den ena från den andra utan resonerade så att det fick visa sig inför Gud vilka som var oskyldigt dräpta eller bekände sig till Catharismen.

Det blev lite allvarligt på slutet där, men det kanske kan vara värt att tänka på den inte alltför avlägsna kristna historien när vi talar om dagens fundamentalister inom andra religioner.