Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 2 februari 2012

Alla vill vara bra på något

Debatten i Sverige om skolan är evig. För lite mer än två och ett halvt år sedan skrev jag om mina erfarenheter som elev på 50-talet och det oprovocerade våld som eleverna utsattes för från lärarnas sida. Jag tänker nu berätta om mina första erfarenheter från andra sidan av en kateder.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte har någon som helst formell pedagogisk utbildning. Jag har trots det fuskat som undervisare både inom grundskolan, på zigenarskola, på högskola och inom vuxenutbildning under delar av mitt liv. Jag har dessutom publicerat pedagogiska texter tillsammans med och föreläst på Lärarhögskolan i Stockholm, men skulle inte anses vara kompetent att få en tjänst i den svenska grundskolan eller gymnasieskolan enligt de regler man idag förespråkar. Detta är viktigt som bakgrund till min min berättelse och amatörmässiga betraktelser i följande text.

Mitt första vikariat som lärare fick jag i Charlottenberg i Värmland. Jag fick ansvar för undervisningen i teckning på högstadiet samt blev klassföreståndare för en klass i sista året på den sk. teknisk praktiska linjen - ett betungande ansvar för en 19-åring. Jag förstod nog inte riktigt vad "tekniskt praktisk" inriktning innebar, men insåg snart att det hade mindre att göra med fallenhet för tekniskt praktiska ämnen än att eleverna av olika skäl inte hade lika lätt som andra att tillgodogöra sig den gängse undervisningen. Numera klassificeras eleverna i detalj för att sätta in dom i olika grupper och kanske ge stöd. På den tiden var det inte så noga - någon av eleverna var dyslektiker, någon kanske inte var lika mogen som de andra, någon hade lite svårt att koncentrera sig och åter någon kanske hade svårigheter i livet som gjorde att skolan fick komma i andra hand. För många av dom hägrade den dag då dom slapp skolan och kunde gå ut och tjäna pengar eller arbeta med familjen på gården.

Gemensamt för alla mina elever var emellertid att dom var väldigt trevliga och intressanta personer och vi hade mycket kul tillsammans. I början blev det kanske inte så mycket till undervisning eftersom alla hade så olika förutsättningar och ambitioner och ofta motarbetade varandras möjlighet att ta till sig det jag försökte förmedla. Så måste dom ju testa vikarien också. Det blev med andra ord lite busigt och okontrollerat ibland, vilket dom som så gärna ville lära sig och behövde lugn och ro led av.

Outbildad som jag var "förföll jag då till eget kunnande" och tänkte tillbaka på min egen skoltid, som ju inte var så långt tillbaka i tiden. Jag kom fram till två viktiga saker - att alla ville vara bra på något och få erkännande för det, samt att alla tycker om att tävla och i synnerhet att vinna. Från den stunden blev alla lektioner led i olika tävlingsmoment där vinnare korades i olika grenar som matematik, stavning, historia osv. Varje fredag var det prisutdelning och priserna var enorma bilder av popgrupper ur den populära tidningen Bildjournalen. Jag hade fått dom av min yngre bror. Det svåra var att utforma tävlingarna så att alla eleverna vann någon gren. Visst fick jag ha grenar som gick något utanför läroplanen ibland, som kunskap om motorcyklar och mopeder, men det gick att få till det. Jag hade problem med en elev som hade lite svårt att hävda sig i de mer intellektuella tävlingarna, men han var stor och stark. Således fick varje vecka avslutas med någon kraftsport, som armbrytning, fingerkrok eller liknande - hoppas gymnastikläraren ursäktar intrånget.

Förutom att det här är en nostalgitripp så undrar jag ibland hur livet blivit för mina första elever. Nog vore det roligt att träffa någon av dom idag. Den andra tanken är hur viktigt det är för alla människor, särkilt när man är ung, att vara bra på något och få erkännande för det. Betyg i skolan kan vara ett sätt att ge erkännande, men det kan också vara ett sätt att trycka ned om det används på fel sätt. Kanske skulle man i skolan idag koncentrera sig mer på elevernas starka sidor och sätta betyg på hur dessa sidor utvecklats, snarare än att avskilja elever utifrån deras tillkortakommanden.

"Att förfalla till eget kunnande" är ett motsägelsefullt uttryck som myntats av min gode vän och kollega T. Engström som beteckning på att man, i avsaknad av utbildning, lätt hittar på egna teorier som kan vara riktigt tokiga, men som ibland, mer av tur än av skicklighet, leder en rätt.

Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel