Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 16 mars 2010

Det skiftar snabbt så här års

I dag har vi gjort vår traditionella utflykt för att fira att våren är här på allvar. Vi har åkt nedcabbat till Port Leucate och ätit ostron på en av de små uteserveringar som ostronodlarna har. Det var strålande sol, 20 grader varmt och ingen vind. Vi tog det lite försiktigt och delade på ett halvt dussin platta ostron och ett halvt dussin vanliga med en flaska Picpoul de Pinet till. Efteråt tog vi en promenad på den, vanligtvis avstängda, nudiststranden, men nu badar inte nudisterna så man kan gå där. Min fru, soldyrkaren, låg i sanden och njöt medan jag tog en promenad.

För bara en vecka sedan hade vi snöstorm. Motorvägen var avstängd, vi kunde inte få ut bilen på två dagar, skolorna var stängda och brödet slut i butiken. Katastrof med andra ord. I Perpignan nere mot Spanien hade man en halv meter snö och ingen aning om hur man skulle handskas med den. I Barcelona var det närmast naturkatastrof på grund av snön.

Vår väninna Annette i Villemajou kunde inte ta sig ut på tre dagar trots att hon har både en Volvo och en Susuki-jeep. Hon lyckades dock ta sig över till hönshuset så hon kunde mata de små liven.

Underligt nog verkade inte blomningen tagit någon skada av några minusgrader och tjockt snötäcke. När snön smälte bort prunkade mandelträden och mimosan som aldrig förr och tussilago och andra blommor exploderade i dikesrenarna. Dom enda som var förvirrade var småfåglarna på väg norrut från Afrika. Det enda dom kunde äta var fjolårets vildvin på vår fasad så katterna har suttit klistrade vid fönstret och tittat längtansfullt på finkar och sparvar som retfullt sprätt omkring en meter från dom på andra sidan glaset. Det är verkligen synd om katterna som inte kan hitta en enda mus här - annat var det i Björboholm. Där satt det en liten en varje morgon i sophinken som Champis gjorde processen kort med. Vilken lycka! Hjalmar var lite mer sportig för han fångade dom ute och bar in dom till mig som den flockledare jag var. Givetvis var jag djupt tacksam, tog på mig en handske och slängde ut den så han kunde fånga den igen och äta upp den.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel