Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 24 juni 2014

Jag måste vara en dum en …


En enkel själ som jag är inbillar mig fortfarande att goda nyheter är något positivt, men inser att så enkelt är det inte. Jag lyssnade i morse på nyheterna där man berättade om den senaste undersökningen som SOM-institutet vid Göteborgs Universitet hade gjort om hur människor ser på riskerna att rasism och främlingsfientlighet skall öka i Sverige. Man berättade att 8 av 10 var oroade av den, som man uppfattade, ökade rasismen i samhället. En majoritet var vidare mer oroade över detta än man var över den ökade invandringen. Jag känner mig lite som Pelle Svanslös när Elake Måns kategoriskt säger: ”Du måtte vara en dum en du.”

För mig är det nämligen en mycket positiv nyhet att nästan 80 % av svenska folket tycker att en eventuellt ökande rasism är mycket oroande. Det borde, enligt min enkla logik, betyda att minst 80 % inte är rasister utan tycker illa om detta. Det borde logisk sett vara ännu fler som är antirasister, men som INTE tror att rasismen ökar i Sverige (vilket mycket tyder på är fallet) och därför inte är oroade av det. I inslaget fick man emellertid intrycket att rasismen faktiskt ökar just för att folk är oroade för att den skall göra det.

I samma nyhetssändning berättade man att en grupp australiska forskare som studerat utvecklingen hos koraller på Stora Barriärrevet sedan senaste istiden funnit att de är oerhört anpassningsbara och har klarat betydligt större temperaturökningar genom årtusenden än det värsta scenariot man idag förutspår. En forskare på Stockholms universitet bekräftade detta och fick då frågan om hon inte var rädd att forskarna skulle få kritik för dessa rön. Hon var medveten om faran, men påpekade att man inte skulle tolka det som goda nyheter eftersom korallerna fortfarande kunde dö ut på grund av utsläpp från lantbruk och städer. Det känns ju betryggande. Återigen kände jag mig som Pelle Svanslös.

Eftersom jag inte är Elake Måns annat än ibland funderade jag lite vidare på detta upp-och-nedvända sätt att se på tillvaron. Det har nämligen sin logik för vad vore en antirasist i karriären om rasismen inte ökade? Vad är en miljökarriärist den dag vi börjar säga att vi har kontroll över situationen och alla beter sig miljömedvetet?

Ett grundskott för kristendomen i Sverige var troligen då Dagens Nyheter 1906 avskaffade helvetet och djävulen. Visserligen fanns moroten kvar med sina gyllene gator i himlen, men utan piska är det svårare att få folk att veta hut och få dom att skänka pengar och ge makt och inflytande till förkunnarna. Såväl kristendomen som islam hävdar fortfarande träget att helvetet i någon form existerar. Utan eviga hinsides straff försvinner ju stora delar av affärsidén. På samma sätt var det en sorgens dag för världens militärindustri när Gorbatjov beslutade att upplösa Sovjetunionen, men där har det ju rätat till sig på sista tiden, vilket gett många domedagsprofeter förnyade krafter.

Jag har själv hört aktivister av skilda slag försvara överdrifter, förtigande och rena lögner med argumentet att man måste ta till sådana medel för att få ”vanliga människor” att vakna. Andra anser inte att ens det fungerar utan att mer totalitära grepp krävs. Kanske man skulle fundera på vilken effekt det blir när ”vanliga enfaldiga omedvetna människor” genomskådar denna pedagogik.

Visst - jag erkänner att en metod som vi forskare ofta använt är att artikulera och lyfta fram olika problem i samhället, som motiv till att just vi skall få pengar till att undersöka och eventuellt finna lösningar på problemet. Grundprincipen måste dock alltid vara att man skall bidra till att lösa problemet om så är möjligt och att en lyckad forskningsinsats räknas i till vilken grad man lyckas med detta. En ny attityd som kommit till under de senare decennierna är att man aldrig erkänner några framsteg utan hela tiden framlägger allt mer alarmerande ”fakta” för att på så sätt trygga sin egen karriär och sin forskningsgrupps finansiering i eviga tider. Tur man blev pensionär i tid ….
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel