Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 15 december 2013

Jag känner mig kränkt


Som invandrare här i Frankrike sedan 6 år känner jag mig mer och mer kränkt. Fransmännen har väldigt lite känsla för ett korrekt multikulturellt beteende. Dom envisas med att göra som dom alltid gjort och dessutom är dom stolta över det. Dom är riktiga nationalister. Det hemska är att dom inte tar det minsta hänsyn till att jag är uppfostrad i en annan kultur – dom till och med försöker, säkert med välmening, vägleda mig in i den franska kulturen. Ni kan inte föreställa er vad jag får utstå i form av närmast rasistiska situationer.

Ta det där med att hälsa på folk. Här räcker det inte med att skaka hand annat än om det är en fullständig främling. Nejdå – här skall pussas på kind, både två, tre och fyra gånger. Att jag som svensk på sin höjd kan tänka mig att genomföra en kort enkelsidig kram med bortvänt huvud bryr dom sig inte om. Men så är dom förkylda hela tiden också. Dessutom är dom väldigt odemokratiska och högdragna. När jag på franska tilltalar dem med Du hajar dom till och ser störda ut, Nej Ni och ”Min herre” hit och ”Min fru” dit skall det vara. Vilket århundrade lever dom i? Fattar dom inte att det här är djupt obehagligt för mig som är uppfostrad i ett modernt och jämlikt samhälle.

Framfusiga är dom också. Man kan inte gå ut på gatan i byn och få vara ifred utan att folk hälsar till höger och vänster och säger några ord på sin obegripliga dialekt. Det hjälper inte att jag, som lärt mig från barnsben att man inte hälsar på personer man inte känner, bara tittar stint i gatan eller fäster blicken på något inbillat intressant när jag möter folk. Har dom inte lärt sig att man skall låta folk vara ifred. Varför kan inte jag få vara som en hederlig svensk utan att få en massa andra seder mig pådyvlade.

Vad gäller jämställdhet är Frankrike hopplöst efterblivet. Kan ni tänka er att män kan ha mage att ge min fru komplimanger för hennes utseende och klädsel och till och med visa uppskattning. Till och med i TV ger intervjuare och programledare komplimanger till kvinnor för hur de ser ut och det kan till och med gälla politiker och andra kvinnor med status. . Det är inte ens ovanligt att man ser lekfulla flirtar inför öppen kamera. Det hemska är att offren för dessa övergrepp ser förtjusta ut och kanske till och med faller in i beteendet. Franska kvinnor har inte kommit så långt att de inser hur kränkande detta är. Det är som om de inte infört rösträtt för kvinnor ännu. Runt om ser man bevis på öppna eller dold sexism – olika priser för män och kvinnor hos frisören, pojk- och flickfärger i butikerna, man öppnar dörrar för damer – listan kan göras oändlig på alla övertramp.

Maten skall man inte tala om. Att mycket som bjuds här är omöjligt att äta för en normal svensk är en sak – ostron, blodigt kött, vitlök, sniglar, gåslever – ja ni hör. Att mycket av detta inte bara är äckligt utan dessutom bryter mot flera svenska religiösa tabun som vegetarismen, djurrättsaktivismen eller är rent allmänt miljösvineri tas inga hänsyn till. Det värsta är ändå att man har svårt att få tag på vanligt hederlig mat – julskinka, lutfisk, gula ärtor, Västerbottenost, surströmming (??) och en mängd annat som jag som invandrare borde kunna kräva att dom tillhandahåller av multikulturella skäl.

Så har vi dryckesvanorna. Dom dricker sällan brännvin och pilsner och knappast mjölk och fattar inte att man måste snapsa till maten när det är fest. Vin sörplar man dagligen och påstår dessutom att det är nyttigt. Av nykterhetsskäl försöker jag dricka vatten till maten under veckan och ta mig en rejäl bläcka på fredagskvällen som sig bör i min kulturella tradition. Man är väl ingen alkoholist heller? Att jag blir ifrågasatt av både fransmän och invandrare från andra länder får jag ta. Jag måste ju få utöva min kultur utan att bli ifrågasatt.

Det är svårt att tala med fransmän om det här. Dom undrar om jag inte gillar Frankrike, fransk kultur, fransk mat och franska seder. För att få dom att förstå berättar jag hur man i Sverige förhåller sig till det multikulturella samhället. Jag berättar att det anses opassande att tydligt framhålla det typiskt svenska i religion, kultur, symboler och matvanor för att inte få personer från andra kulturer att känna sig kränkta eller utanför. Man försöker också acceptera alla yttringar för främmande kulturer aven om de ibland kan vara lite svårsmälta och göra att enskilda familjemedlemmar blir drabbade. Den gängse inställningen är att vi inte till fullo kan förstå varför människor från andra kulturer gör på ett visst sätt och att det därför vore förmätet att ha synpunkter på det även om det kanske till och med är anstötligt för oss.

Vi försöker också generellt att inte utbilda onödigtvis i svenska språket och där har vi lyckats över förväntan enligt den nya Pisa-undersökningen. Istället satsar vi mycket resurser på att barn från andra kulturer skall bli bättre i sitt hemspråk – även de som är födda i Sverige. Vi försöker också i möjligaste mån se till att de från andra kulturer bor tillsammans i speciella områden så de inte i onödan skall behöva möta den svenska kulturen och det svenska språket och därmed uppleva utanförskap. Det har lyckats så bra att man numera i dessa områden, talar en egen sorts svenska, som de som bor på andra ställen inte fullt förstår. Svenska akademin försöker emellertid att motverka detta främlingskap genom att föra in delar av detta språk i normalsvenskan, allteftersom, så hela svenska folket skall behärska detta nya språk. Det här med boendet är lite samma idé som spanjorerna tillämpar på svenskar i Spanien. De bor i egna områden, med egna affärer och egna skolor och kan ägna hela dagarna åt sina speciella intressen – spela golf och dricka gin&tonic. Inte heller de kan för det mesta tala det lokala språket.

Nu verkar inte fransmännen riktigt tycka att det svenska exemplet är så bra utan vidhåller att jag nog borde lära mig bättre franska och anamma kulturen i det land jag bor i. Intressant är att de fransmän vi känner är väldigt intresserade av den svenska kulturen och då speciellt den svenska maten som dom älskar. Kanske de vi pratar med inte ens är riktiga fransmän när jag tänker efter – det verkar som om många, förutom de vars familjer bott i byn sedan urminnes tider, är portugiser, nordafrikaner, italienare, belgare och romer i vår lilla by men som både pratar och beter sig som genuina fransmän. Så har vi oss invandrare förstås från Sverige, Holland, England, Irland, Norge, Tyskland som gör vårt bästa för att passa in. Det blir många som är kränkta det så egentligen är jag nog ganska nöjd när allt kommer omkring.

Vinjettbilden har jag lånat av den geniale Jan Berglin - hoppas du ursäktar Jan
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel