Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 26 december 2013

En enad forskarvärld har kommit fram till....


Det finns inget påstående, beslut eller åsikt som är alltför tveksam, outforskad eller absurd för att inte kunna åtföljas och förstärkas med påståendet: ”En enad forskarvärld anser” eller ”alla forskare är numera överens om”, eller det mildare ”forskningen har kommit fram till”. Detta irriterar mig, som ägnat stora delar av mitt liv åt forskning, mycket. Det uppenbara problemet med påståendet är att den dag som en enad forskarvärld är eniga om något så upphör sökandet efter kunskap och forskningen förlorar sitt berättigande. Då har sanningen överlämnats till media och politiker. Redan idag används dessa floskler av just media och politiker förutom givetvis av de aktivister och entusiaster som vill torgföra en viss syn på olika samhällsföreteelser. Nyfikenhet och ifrågasättande är själva grundprincipen för forskning. De enda samhällen där en enad forskarvärld har ett roll är Nordkorea och liknande platser.

Nu är inte problemet enbart att uttrycket ”en enad forskarvärld” i sig är en absurditet. Ett värre problem är att de som använder uttrycket inte nödvändigtvis ljuger, sett ur deras perspektiv. De som använder det mildare uttrycket ”forskarna anser” ljuger inte heller, utan har ofta fog för sitt påstående. Det är det som oroar mig.

Ett av problemen är att den forskning som publiceras och de kvalitetskriterier som används på forskning och forskare är problematiskt. För att göra karriär som forskare måste man publicera mycket. För att ett universitet skall bli högt rankat nationellt och internationellt skall det produceras en stor mängd artiklar. Det enda kriteriet är mängd - kvalitén anses garanteras av att man fått in sin artikel i vissa godkända vetenskapliga organ. En av mina kollegor i Hong Kong publicerade ett par hundra artiklar i vetenskapliga tidskrifter runt om i världen varje år – han var en hjälte. Problemet var att han publicerade i princip samma material i majoriteten av fallen – låt vara med små varianter i ingressen, lite språkliga omformuleringar av slutsatserna och något litet tillägg här och där av kosmetisk karaktär. 

En tysk kollega fann vid en internationell genomgång av artiklar vårt gemensamma ämne att mängden artiklar ökade enormt med regelbundna årsmellanrum, samtidigt som kvalitén sjönk på innehållet. Dessa ökningar av mängden lågkvalitetsartiklar sammanföll med de kvalitetsrankning som staten genomförde av brittiska universitet och som var avgörande för att de skulle få statligt stöd och forskningspengar under den kommande perioden. Man öste således ut enkla artiklar över den vetenskapliga världen för att höja sin rankning.

Ett annat problem är finansieringen av forskning. Vi kan se på Sverige som ett exempel. Som första problem har vi hur forskningen prioriteras. Denna prioritet har sin grund i politiska beslut. Det är till syvende och sist politiker, med ringa kunskap om forskning och en politisk agenda snarare än en omsorg om kunskapssökande, som beslutar vad som är angeläget att forska om. Visserligen tar de vägledning i omvärlden i form av intresseorganisationer, industri, fackföreningar och liknade, men prioriteringarna är politiska.

Ett annat problem är hur ansökningarna om forskningsmedel behandlas och godkänns. I några fall handläggs ansökningarna av personer som inte har någon som helst forskningskompetens. De har, grundat på LAS – lagen om anställningsskydd – blivit kvar från den tiden beviljningsorganisationen hade helt andra uppgifter, som inte krävde sådan kompetens. I andra fall beviljas pengar genom förhandling och omröstning mellan olika intressenter. I många fall blir besluten då offer för politiska- eller intressekonflikter. Om man skriver en ansökan riktad till ena partens problembeskrivning kan man vara övertyga om att man får den andra emot sig. I några fall tas beslut om att bevilja anslag av kollegor inom samma vetenskapsgren, kollegor som också sitter i beviljningsorganisationen. Man kan då se att proportionerligt stora anslag ges till den egna forskningen och konkurrenternas ansökningar anses mindre seriösa.

Att de övergripande besluten om vilken forskning som skall finansieras är politisk, kan vid en ytlig betraktelse anses rimlig. Vi behöver inte framhäva så låga argument som att det var sådana mekanismer som gjorde att Sverige, för inte alltför länge sedan, var ledande inom den rasbiologiska forskningen. Det som oroar är att under de senare decennierna har politikerna också funnit att de måste styra forskningens resultat så att inga sanningar kommer i dagen som strider mot den världsbild de anser är den rätta. Man åstadkommer detta på två sätt. Dels skriver man detaljerade underlag för de förutsättningar som en forskningsansökan måste uppfylla för att få pengar, dels söker man stödja främst pålitliga forskare som man av erfarenhet vet kommer fram till rätt resultat. Konsten att skriva underlag som styr forskningen hämtar man från den teknik man använder när man ger direktiv för statliga utredningar. Skillnaden är att en statlig utredning är ämnad som ett stöd för den sittande regeringens politik och begränsar i sina direktiv utredaren att gå utanför vissa ramar. När man söker begränsa forskningen på samma sätt blir det en parodi på seriös forskning.

Jag blev med tiden ganska bra på att läsa dessa ”direktiv” och kunde skriva mina ansökningar så att de till synes följde direktiven. Detta resulterade också i att jag var framgångsrik i att skaffa forskningsmedel till mig själv och min forskargrupp. Det första man måste göra när man skriver en ansökan är att läsa direktiven noggrant och stryka för alla politiska värdeord. Dessa värdeord måste man nämligen placera ut så ofta som möjligt i sin ansökan för att visa att man delar de grundläggande värderingarna. Det finns också vissa aspekter som måste redogöras för i detalj i förhållande till den tänkta forskningen. Dessa varierar från tid till tid, men har varit ganska konstant de senaste två - tre decennierna. Man måste således beskriva vilken betydelse ens forskning kommer att ha på frågor som: Det multikulturella samhället, gender, hållbar miljö, utanförskap och kanske någon teknisk aspekt på modet som nanoteknologi. Eftersom min forskning ofta handlade om arbetsmiljöfrågor ur fysisk och organisatorisk synvinkel kunde jag, med lite kreativitet och sinne för det absurda, ofta få in det mesta, i åtminstone en bisats, till allas glädje.

Till vår egen glädje kunde vi, så snart vi fått pengar, oftast bedriva vår forskning efter eget huvud och lägga vikt vid det vi ansåg vetenskapligt intressant och till nytta för utvecklingen i samhället. Problemen uppstod emellertid när vi skulle skriva vår forskningsrapport. I ingress och sammanfattning bör man, i vaga ordalag, framhäva de politiskt betingade värdeorden samt de prioriterade aspekterna eftersom det var de enda delarna som lästes av journalister och beviljningsorgan. I resten av texten kunde man beskriva de viktiga resultaten för konsumtion av forskarkollegor och mer seriösa läsare. De, ur egen synvinkel, viktiga resultaten kunde man sedan publicera i vetenskapliga tidskrifter och på vetenskapliga konferenser.

Jag skrev i början att de som hänvisar till en ”enig forskning” i snart sagt alla sammanhang inte medvetet far med osanning. Skälet är att media har en osökt förmåga att sovra och vinkla forskningsresultat så att de passar in i den för tillfället accepterade sanningen. Om man således följer en fråga i rätt utvalda medier och dessutom lägger på ett eget valt filter på vad man läser så finner man bara forskning som överensstämmer med den uppfattning man bestämt sig för att ha.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har både forskat om och utformat ett ganska stort antal nya kontorsmiljöer för stora organisationer. Den kontroversiella frågan är alltid öppen kontorslösning kontra egna kontor. Min uppfattning är att både lösningarna har fördelar och nackdelar och sitt berättigande i rätt kombination och utförande avpassad till verksamheten och organisationen av arbetet. Om man däremot läser de artiklar där jag används som vetenskapligt alibi för en uppfattning journalisten har, är jag en av landets mest rabiata motståndare till öppna kontorslösningar. Då har jag ändå starkt framhållit att så inte är fallet och dessutom kontrolläst artikeln, men med undertexter och rubriker får journalisten ändå till det på något sätt.

Det mest allvarliga är emellertid att det system vi idag har och de ambitioner politiker har gör att det är oerhört svårt att få finansiering för kunskapssökande som inte överensstämmer med de åsikter och uppfattningar som är förhärskande vid en viss tid. Det är bara forskare som har lyckan att syssla med, ur politisk och medialt fullständigt ointressanta ämnen, som kan ägna sig åt seriös forskning och få pengar till det. Om man ägnar sig åt några av de ämnen som befinner sig i den politiska och mediala hetluften gör man klokt att anpassa sin forskning och sina resultat om man vill försörja sin forskargrupp.

Nu skall vi vara ärliga och inte skylla allt på andra. En del forskare har en osökt förmåga att hoppa på precis rätt frågor vid varje tillfälle, vilket gör att pengarna strömmar in fortare än de hinner göra av med dom. Inte heller behöver dessa forskare bli ifrågasatta varken vetenskapligt eller av uppdragsgivarna eftersom dom ju arbetar med rätt frågor och kommer fram till rätt resultat. Ett bra exempel var 80-talets energiforskning som i en senare genomgång visade sig ha producerat mängder av uselt genomförd forskning till stora pengar.

Att det således förefaller som om ”en enad forskarvärld” står bakom en viss uppfattning beror det på att det är svårt att bedriva forskning som ifrågasätter de i förväg bestämda resultaten och om någon pensionerad forskare trots det skulle skrika ”Kejsaren är naken” så hörs det inte eftersom inga medier skulle publicera det.

Vinjettbilden är lånad från bloggen Tant Varning
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel