Några dagar i Rom

Vi har drygt en timmas flygtid till Rom och eftersom min fru aldrig varit där var det ett lämpligt resmål nu i oktober. Vi reste dit med två av våra vänner. Rom var packat med folk, vilket är ett problem för man ser knappt sevärdheterna eftersom de är skymda av folk. På dom flesta ställen i världen vet man vad man skall besöka och vad man skall ta bilder av, men i Rom är det som att gå i ett museum. Allt – även i Rom fullständigt ointressanta byggnader skulle vara den stora sevärdheten var som helst i världen.

Vi såg givetvis allt det obligatoriska – Forum Romanum, Coloseum, Fontana di Trevi (utan Anita), Piazza Navona, Santa Maria Maggiore och kunde inte undvika krokanen Vittorio Emanuelle eftersom vi bodde nästgårds. De andra i sällskapet besökte Vatikanen och Vatikanmuséet, främst eftersom en i sällskapet är katolik. Jag orkar inte med att se allt stöldgods och allt förhärligande av våld, krig och förföljelser i Guds namn så jag tog en promenad längs Tibern. Mitt blodtryck mår bättre av det.

Till den italienska maten har jag ett speciellt förhållande. Jag har aldrig förstått varför man skall proppa i sig stora skålar av mjölmat i början av en måltid så man fullständigt förstör matlusten. Tacka vet jag japanerna som äter allt det goda först och riset på slutet om man orkar. Jag har också lite svårt för italienarnas vana att steka, eller snarare puttra, sönder den finaste köttbit så den blir till en grå skosula. Skälet till att svenskar anser det italienska köket vara bäst i världen tror jag är att man älskar pizza och pasta och inte äter det som start på en flerrättersmeny utan som enda rätt. Nu tror ni förstås att vi gick på riktiga syltor, men om ni läst min blogg tidigare vet ni bättre. Restaurangerna var noggrant utvalda, men oftast besvikelser. Vi fann emellertid två som gjorde Rombesöket värt att nämna även matmässigt. Den ena var La Taverna dei Fori Imperiali vid sidan av Via Cavour nära Forum Romanum, som både var trevlig och hade utsökt mat. Första gången vi var där åt jag stekt vildsvin med en sås av blåbär och enbär – fantastiskt gott. Kockens speciella köttlimpa var också en höjdare och min fru var lyrisk över den chokladkaka hon åt två gånger. Deras pasta var en njutning även för en person som inte uppskattar mjölmat.

Den andra restaurangen att minnas fick vi rekommenderad av våra norska vänner som var i Rom samtidigt. Det är tydligen ett stamlokus för en norsk koloni i Rom som älskar mat och har resurser. Restaurangen heter Il Buco och är väldigt trevlig. Vid första besöket lät vi restaurangen välja vår mat, som tydligen deras norska kunder brukar göra. Det blev en liten chock när notan kom för det var alltför dyrt för oss, men mat rikligt överströdd med vit tryffel kostar och vinet de korkade upp var inte billigt heller. Personalen talade bara om hur rika norrmän är och visade sitt speciella norska rum med porträtt av den norska dronningen. Vi försökte förgäves förklara att vi inte var norrmän utan fattiga svenskar och engelsmän, men det gick inte fram. Andra gången vi var där valde vi själva från menyn och då blev notan rimlig och maten lika utsökt. En liten kuriositet var att vår kypare båda gångerna såg ut som en tvillingbror till Sylvester Stallone – utan musklerna - och troligen visste han det för han pratade exakt som Rocky.

Jag blev ganska intresserad av alla kreativa sätt som människor från hela världen försökte försörja sig på längst gatorna i krisens Italien. Där fanns givetvis de obligatoriska sprejmålarna, de levande statyerna, karikatyrtecknarna, ”konstnärer” av skilda slag, samt musiker och gladiatorer. Två artister stack emellertid ut. Den ena var indiska gurus som svävade i luften – inte så svårt att avslöja, men väldigt illusoriskt. Den andra var verkligen annorlunda. Det var en man som gjorde morotsskulpturer. Man undrade lite vem som köpte dom och hur länge dom håller sig. Vi enades om att de skulle utgöra en väldigt trevlig bordsdekoration om man skulle ha en fest hemma samma kväll. 

En annorlunda grej jag inte sett tidigare var att man hyrde ut sådana där tvåhjuliga balansfordon till turisterna - jag vet inte vad dom heter, men det verkade kul.

Vi fick också uppleva ett historiskt ögonblick. När vi passerade senaten kryllade det av TV-kameror. Det var Berlusconi som "kastades ut" från senaten, som han tagit sig in i trots att han är förbjuden av domstol att inneha politiska poster.