Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 22 januari 2012

Var och en sin egen professor

Nina Björk talade i sin krönika på Godmorgon världen i morse om hur trött hon var på alla känslor som människor framhåller i alla situationer. "Jag känner att ..." ,"Jag uppfattar det som ..." eller "Jag upplever det som ..." har blivit det man tar till istället för att veta, i stället för att beskriva hur det faktiskt var, menade Nina Björk. Jag håller fullständigt med henne om detta.

Rent vetenskapligt har det länge funnits en stark konflikt mellan vad man kallar postmodern kunskapsuppfattning och traditionell vetenskaplig kunskapsuppfattning. En av de mest välartikulerade motståndarna till den postmoderna kunskapsuppfattningen är författaren, läkaren och ledamoten av Kungliga vetenskapsakademin PC Jersild.

Det finns ett visst mått av intolerans i denna kritik mot mer undersökande och tvärvetenskapliga sätt att söka kunskap, men det kan man diskutera sakligt och lära en del av. Då är de populistiska yttringarna av den postmoderna kunskapsuppfattningen, som Nina Björk talade om, ett betydligt större hot. Förenklat kan man säga att man kan hävda vad för tokigheter som helst och kräva att tas på allvar om man hänvisar till att "Man upplevde situationen så". Hur verkligheten ser ut har ingen betydelse. Om någon påpekar att det faktiskt inte alls var så som "personen upplever det" eller "känner", blir personen djupt kränkt och undrar varför hans/hennes uppfattning inte är lika mycket värd som kritikerns.

Jag observerade detta mer och mer som lärare på Chalmers under 80- och 90-talen. Eleverna kunde då hävda uppfattningar som bevisligen var helt felaktiga som argument för sina lösningar och när felaktigheterna påpekades blev de djupt kränkta och ansåg sig påhoppade. Likaså kunde de i sina uppsatser använda andras resultat, eller sådant man läst i litteraturen eller på nätet utan att på något sätt ange sina källor som ju är ett oavvisligt krav i akademia. När man påpekade det för dom fick man svaret att visst hade dom kopierat andras arbete, men kunskapen var ju inte märkvärdigare än att dom hade kunnat komma på det själv, så varför ge någon annan erkännande.

Det beklämmande är att denna lättsinnighet, där man snarare hävdar det som är bekvämt och lämpligt än det som är korrekt sprider sig även till det offentliga livet och vetenskapsvärlden.

Kanske borde ett nytryck av Axel Wallengrens klassika "En hvar sin egen professor" göras där han förmedlar allt mänskligt vetande under pseudonymen Falstaff Fakir.

I sällskapslivet kan de här känslorna bli än mer problematiska. Man ser mer och mer att människor utgår från sin egen bild av vad som sker eller sägs och reagerar utifrån detta utan att intressera sig för hur det faktiskt gick till. Jovisst finns det visst utrymme för tolkningar i sociala sammanhang, men vissa saker har ju faktiskt hänt - eller inte, vissa saker har sagts - eller inte och vissa bevekelsegrunder existerar - eller inte. Att man i förstone reagerar på det man, grundat på sin egen känsla och självbild, känner är ju mänskligt, men när de övrig aktörerna unisont påpekar att något missförstånd skett kan det ju vara lämpligt att lyssna på detta och inte känna sig kränkt över att ens känsla inte var helt riktig eller till och med saknade grund. Att vara kränkt är ju ingen mänsklig rättighet i alla lägen.

Så något delvis annat. Angående kryssningsolyckan i Italien intervjuades forskaren Sonja Forward vid VTI om den mänskliga faktorn som orsak till många olyckor. Hon hade speciellt studerat trafik och funnit att bättre utbildning faktiskt inte minskade olyckor orsakade av den mänskliga faktorn. Det var främst risktagande och övertro på sin egen förmåga att reda upp kritiska situationer i trafiken som är orsaken och där kunde faktiskt bättre utbildning ha motsatt effekt.

Den kvinnliga intervjuaren kom givetvis med den obligatoriska frågan om det inte främst var män som hade ett sådant beteende. Dr Forward pekade då på att det faktiskt i allt högre grad förekom även bland kvinnor, som ville visa sig kompetenta och dugliga. Slutsatsen från intervjuaren var då att kvinnorna antog ett manligt beteende. Nog är det underligt att alla dåliga beteenden klumpas ihop som manliga och bra beteenden klumpas ihop som kvinnliga, oavsett vem som hänger sig åt dom. Är inte ett sådant resonemang djupt diskriminerande? Som jag påpekat förrut - byt ut könstillhörighet mot, ras, religion, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller något annat särskiljande så får nu höra hur det låter.

Om man jämför svenska och fransk trafik så kan man bara konstatera att franska kvinnor och även äldre kvinnor uppenbarligen är mycket mer emanciperade än de svenska att döma av trafikbeteendet.





Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel