Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 24 januari 2012

Ironi borde inte få existera!

"Håhåjaja - ibland blir man lite trött", som min son sa i yngre år när jag var särdeles hopplös. Att använda ironi på Internet är inte oproblematiskt. Om det beror på att människor har svårt att förstå ironi eller att det som ibland skrivs på Internet är så grovt att begreppet ironi förlorar sin betydelse vet jag inte. Med glädje kan jag konstatera att alla mina läsare av den här bloggen, med undantag av en person för några år sedan, har en osviklig känsla för ironins subtilare nyanser.

Som ni knappast kan ha missat så ägnar jag mig en del åt släktforskning och skriver en blogg till hjälp för nybörjare. Jag har också startat en grupp på Facebook där nybörjare och även erfarna snabbt får hjälp när dom kör fast i sin forskning. På mina släktforskarsidor lägger jag mig vinn om att aldrig vara ironisk eller sarkastisk, eftersom det kan, som vi säger i Bergslagen "ta hus i h-vete".

Det finns en utmärkt grupp som Lasse E. har startat som behandlar dom som har anor i Bergslagen. Nyligen utökade han denna grupp så den nu omfattar även personer med sina rötter i Lindesberg, Ljusnarsberg och Skinskatteberg, vilket var en populär åtgärd. Ungefär samtidigt kom en blänkare från en annan grupp som jag är medlem i som behandlar valloner. Där har det under några månader bedrivits en hatfylld pajkastning mellan ättlingar till valloner och flamländare. Diskussionen har initierats av en person som kallar sig Benedictus av Flandern som  väl skulle kunna förbigås som en tokstolle, men Vallonerna har varit mer än villiga att ta upp den kastade handsken och otidigheter har haglat mellan kontrahenterna under månader nu.

Jag frångick mina vanor och tyckte att den seriösa tonen, som nästan alltid annars finns bland släktforskare, kunde må bra av att livas upp lite så jag skrev följande lilla text i Lasses grupp med åtföljande länk till den pajkastande gruppen:

"Jag vill bara göra Lasse uppmärksam på hur otidsenlig han är när han inte bara bjuder in Ljusnarsbergare utan också Skinskattebergare till gruppen. Var skall detta sluta - kanske vi snart får se Norabor i gruppen, men då lämnar väl Lindeborna sällskapet. Nej läs och begrunda och se hur man behandlar andra raser ute i Europa. (LÄNK)

Jag hade bara hunnit vända mig om innan den första protesterna kom och kommentarer om hur viktigt det var att alla skall få vara med och hur tokiga mina åsikter var. Visserligen fanns det dom som nog trodde att det var ironi, men "man bör ju vara försiktig med det för det är ju så svårt". Nu reagerade jag snabbt och skrev att jag på intet sätt hade något emot folk från Skinskatteberg (jag känner inte ens någon från Skinskatteberg vad jag vet) och inte heller stod bakom de horribla åsikterna som framfördes av valloner och flamländare i den gruppen. Jag påpekade också att det faktiskt var ironiskt skrivet för att framhålla skillnaden på de två gruperna. Man skulle ju tycka att det borde göra slut på indignationen, men döm om min förvåning när diskussionen fortsatte om huruvida man över huvud taget borde använda ironi på nätet. Dessutom kände man ju inte mig, "så man kan ju aldrig veta". Den mest kränkta personen undertecknade alla sina inlägg med fyra hjärtan i rad.

Sanningen att säga var det några läsare som fann ett visst underhållningsvärde i tråden och Gillade mina klargöranden och dessutom blev det ju ett uppslag till den här bloggen. En liten undran bara - varför är man så snabb att förutsätta att andra har onda eller skumma avsikter? Det borde väl rimligtvis vara normalt att man undrar lite grand om det är på allvar eller ironiskt och om man är osäker kan man ju ganska enkelt undersöka vem som skrivit genom att klicka på personens namn och på så sätt få vägledning huruvida det är en rättshaverist eller en seriös person.

Jag vet inte riktigt hur mina associationer fungerar, men jag kommer osökt att tänka på Lars Hillersbergs underbara bild från studentrevolternas tid då en överviktig skånsk poliskonstapel står och bankar på en späd yngling med batong. Ynglingen: "Men snälla konstapeln, jag är ju antikommunist". Konstapels, på bred skånska: "Jag ger väl fan vad slags kommunist du är".

Det här inlägget saknar länkar och namnen på källorna är lätt anonymiserade för att ni inte skall kunna identifiera kontrahenterna. Jag vill inte peka ut någon, bara diskutera en företeelse.

Bilden ovan är lånad av familjen Persson-Åsenius blogg, som tydligen framställt den själv med Photoshop.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel