Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 3 juli 2016

Kan vi återerövra demokratin


Redan när alla jublade över att man äntligen skulle få demokrati i Nordafrika kände jag mig kluven. Jag tror nämligen att demokrati är något mer än ett spel, som man tror man behärskar bara för att man vet hur pjäserna skall flyttas. Många har inbillat sig att man automatiskt får demokrati om man störtar en diktator och i nästan samtliga fall har man blivit besviken. Än fler tror att det blir demokrati om man håller allmänna val – eller snarare man tror att man har fått demokrati i samma stund som man håller allmänna val. Redan Olof Palme skrev i en demokratiantologi att demokrati var något mer. Som exempel tog han att många av historiens värsta övergrepp har skett i demokratins namn. En av de mest uppenbara är att Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val och att demokratiska val i många ”befriade” muslimska länder troligen resulterar i att en majoritet vill införa sharialagar, vilket givetvis innebär omedelbart avskaffande av demokratin.

Det finaste formen av demokrati anser många är folkomröstningar där alla kan säga sin mening oavsett om man har en aning om vad man röstar på eller inte. Folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap är det senaste exempel för en sådan ”seger för demokratin”. Det har emellertid utvecklat sig till att bli ett exempel på att demokratin i dagens samhälle har blivit otidsenlig och inte längre fungerar som vi är vana vid att den gjorde då vi såg den som det finaste vi har ärvt av de gamla grekerna. Om jag har förstått det rätt så står Storbritannien inför att avskaffa den representativa parlamentariska demokratin, som kanske är den viktigaste utvecklingen av folkstyret. Vad kan man annat tycka när man vet att 75% av det brittiska parlamentet vill förbli medlemmar i EU, men trots detta låter de folkomröstningen bli avgörande. Hur kan politiker som valts för att representera folket och vars ansvar det är att sätta sig in i komplicerade frågor, som denna, helt abdikera och acceptera att en folkomröstning, som på båda sidor bygger på känslor snarare än kunskap, få avgöra. Hur kan de ta på sitt ansvar att stillatigande mot sin kunskap och övertygelse låta en opinion störta såväl Storbritannien som resten av Europa in i en osäker framtid. En framtid som kanske till och med innebär slutet för den brittiska unionen och lämnar England ensamma utanför ett enat Europa.

Det är därför jag menar att det förenklade sättet att se på demokrati som vi numera har är otidsenlig och bara leder till opportunism och bristande demokrati. Några stora förändringar har skett sedan våra demokratiska spelregler utmejslades. Den viktigaste är kanske att demokrati har banaliserats till att bara bli ett följande av vissa procedurer där allmänna val är det viktigaste oavsett om det sker i ett land där människor har en viss grundläggande skolutbildning eller majoriteten är analfabeter. Det andra är att politiker i stigande grad har fjärmat sig från dem de representerar och numera i de flesta fall är professionella maktspelare snarare än förtroendevalda representanter. Det viktigaste är emellertid framväxten av sociala medier. Man framhåller gärna att de sociala medierna var de som gjorde frigörelseprocesserna i Nordafrika möjliga och detta är säkerligen sant och i så mån positivt för demokratin. Man talar emellertid sällan om att skadan på demokratin är än större genom att vem som helst numera har möjlighet att sprida vad som helst till hur många som helst.

Innan de sociala mediernas uppkomst skedde informationen till väljarna i demokratiska länder, där människor hade resurser att ta till sig information, främst genom traditionella medier. Detta innebar givetvis en viss likriktning och risk för manipulation av väljarna, men detta kunde i huvudsak motverkas genom de demokratiska spelreglerna där rätten till det fria ordet och rätten att organisera sig var grundstenar. På den positiva sidan försäkrades väljarna om information som i huvudsak var saklig och korrekt eller åtminstone redovisad som varande en annan om den hade en politisk agenda. Uppenbara lögner och desinformation hade svårt att göra sig gällande, vilket gjorde att det demokratiska systemet fungerade relativ väl och väljarna hade en rimlig kunskap om vad de röstade på. Om frågorna var för komplicerade för gemene man förlitade man sig på den representativa demokratin och sina politikers kunskap och framför allt moral.

De sociala medierna har emellertid inneburit att vem som helst kan sprida desinformation och lögner och med dessa på ett ögonblick nå hundratusentals läsare. Några möjligheter till seriösa genmälen, faktakontroll, tillrättalägganden eller motargument finns inte. Dessutom är debattklimatet sådant att det mer påminner om umgänget mellan två supportergrupper på en fotbollsmatch än ett seriöst meningsutbyte. Den misstro som dagens politiker, medier och högprofilerade debattörer möter och ofta har förtjänat gör också att väljarna föredrar att snarare tro på det som stödjer deras fördomar än lyssna till fakta och seriösa diskussioner och problematiseringar av viktiga frågor. Resultatet blir att populism och ”gatans parlament” i de flesta fall vinner över det mer ordnade demokratiska systemet.

Detta skulle ju kunna motverkas av seriösa politiker, debattörer och traditionella medier - men vad händer? I Storbritannien har vissa medier och politiker spelat på samma strängar som de sociala medierna och spridit lögner och desinformation för att vinna popularitet och ekonomisk vinning i den grogrund som de sociala medierna har skapat.

I Sverige har politiker, debattörer och traditionella medier svikit sitt demokratiska ansvar att nyansera, problematisera och informera väljarna. I stället har man mött de sociala medierna desinformation på ett helt annat sätt. Man har framställt allt som en fråga om svart eller vitt. Inga invändningar som innehålls i de huvudsakligen populistiska budskapen äger någon sanning och ingen information får nå väljarna som ens i en detaljfråga får visa att det finns gråskalor i debatten. Visst har några tidningar i Sverige även ägnat sig åt rena lögner som i Storbritannien, men strategin har huvudsakligen varit att förtiga och vinkla informationen till medborgarna så att det aldrig kan uppstå ett möte mellan olika åsikter där man kan bena upp vad som är fakta och myt. Detta bygger på en övertygelse från etablissemanget att väljarna inte kan ta till sig ett nyanserat budskap – att de inte är intellektuellt kapabla att föra en nyanserad debatt i svåra frågor. Några debattörer har emellertid försökt att vända och vrida på problematiken – att plocka upp de argument från båda sidor som har relevans och inrikta sig på att diskutera lösningar snarare än att strida om två olika enfaldiga åsiktslåsningar. Dessa debattörer har i nästan varje fall demoniserats av politiker och traditionella medier i Sverige.

Det sorgliga med denna officiella strategi är att man på det grövsta underskattat väljarna. Vad som händer när det officiella informationssamhället, istället för att förklara och nyansera och sätta in problem och olägenheter i ett långsiktigt perspektiv, förnekar, förtiger och vinklar den verklighet som väljarna ser utanför sin dörr och på sin arbetsplats och därmed vet att det de läser är osant så skapas ett förakt och en misstro för det officiella samhället. Det skapar en insikt i att fakta är förhandlingsbar och att verkligheten inte har något att göra med de beskrivningar man får av verkligheten. Slutsatsen blir att det inte spelar någon roll om man ansluter sig till den ena lögnaren än till den andra. Det spelar utmärkt desinformatörerna och populisterna på de sociala medierna i händerna – i synnerhet som en av populismens grundstenar är att beskriva företeelser som alla känner igen och sedan föreslå lösningar på problemen som ingen normalt skulle vilja kännas vid. Eftersom det officiella samhället förlorat sitt förtroende redan genom en oriktig eller vinklad beskrivningen av verkligheten kan det inte heller väcka intresse för sina lösningar.

Vad jag menar är att vår demokrati i stora delar måste omformuleras för att möta dessa nya förutsättningar. Det räcker inte med att med några års mellanrum låta människor rösta, när man i vissa länder inte kan ta till sig information på grund av bristande utbildning och i andra länder lämnat över informationsflödet till demokratins sabotörer på de sociala medierna. Man måste återgå till insikter från industrialismens barndom då man insåg att utbildning av väljarna och deras tillgång till saklig information och seriös problematisering var demokratins grundförutsättningar. Först då kan man utmana populister och desinformatörer i kampen om demokratin. Med dagens kollaps inom utbildningssystemet i vissa länder samt den i hela västvärlden utbredda kunskapsrelativismen där alla får ha sin ”egen sanning” och all etablerad vetenskap och kunskap skall ifrågasättas är emellertid förhoppningarna små. Att man sedan som i Storbritannien dessutom avskaffar den representativa parlamentarismen, som i Brexitfrågan, gör att man avhänder sig den sista livlinan för att rädda en demokrati från populistiska och tillfälliga opinioner.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel