Tänk vad man kan krångla till det. Just nu är det två saker som krånglas till något oerhört och där åsikterna skiljer de onda från de goda – frågan om ”enkla jobb” och ”svenska värderingar”. Min gamle professor i Arkitekturhistoria Elias Cornell sade att man försökte ”förmärkvärdiga” enkla företeelser. Kännetecknande för debatten är att ingen försöker sig på en definition av vad man menar innan man tilldelar andra hemska värderingar och höjer sina egna till godhetens skyar. Man märker exempelvis av debattinläggen kring ”enkla jobb” att man talar om vitt skilda saker – några talar om arbeten som kräver ringa utbildning och kort inskolning, andra talar om mindre lönsamma arbeten, åter några om inte helt nödvändiga arbetsuppgifter, medan de mest upprörda tror att ett enklare arbete betyder att man är mindre värd som människa.
Vad gäller enkla jobb så ringde det in en person till Ring P1 i morse som var klokheten personifierad. Han hade inte klarat att gå ut 9:an berättade han men hade ändå fått ett enkelt jobb och genom duglighet så småningom avancerat till att bli förman. Numera hade han tröttnat på ”att bära pärmar” och gått ned i tid så han kunde anpassa sitt arbete efter sin åldrande kropp. Han kunde inte förstå vad det var för fel på enkla jobb som inte krävde en massa skolning. Men sade programledaren: ”Är inte felet att man kopplar en lägre lön till enkla jobb”. ”Det är väl klart man inte kan få lika mycket betalt om man gör något mindre kvalificerat”, var hans svar. ”Dessutom är det ju inte bara invandrare som behöver enkla jobb i början. Vi är många svenska som inte trivs så bra i skolan heller.” Tänk så klart man kan argumentera om man använder sitt eget förnuft och sin egen erfarenhet av att vara människa.
Vad man menar med ”svenska värderingar” är ju lite mer komplicerat, men man kan väl konstatera att det knappas finns några värderingar som alla svenskar omfattar, men som ändå på något sätt anses vara eftersträvansvärda i Sverige och skiljer sig från en del andra länder. Att påstå att det finns en definierad uppsättning värderingar/beteenden som alla svenskar omfattar är således lika tokigt som att påstå att det inte finns några värderingar/beteenden som omfattas av många i Sverige. Att inte erkänna att dessa värderingar/beteenden förändras med tiden, med sammanhanget och under influens av nya svenskar som har med sig andra värderingar/beteenden och inte heller så insiktsfullt. Ändå är det oftast de två ytterlighetsståndpunkterna man strider om.
Om man vill gå vetenskapligt till väga så kan man läsa World Value Survey (se bild ovan) som ger en bra bild och visar att Sverige är en av de mest extrema länderna i världen på gott och ont. Det intressanta i sammanhanget är att huvuddelen av de flyktingar som kommit till Sverige under senare tid kommer från kulturer med värderingar som enligt undersökningen ligger mycket långt från de värderingar som omfattas i Sverige. Att detta skulle kunna negligeras eller förnekas utan att man gör något för att överbrygga skillnaden kan bara ställa till problem. Håkan Boström i GP menar till och med att det är en narcissistisk elitism att anse att det inte finns några svenska värderingar eftersom de värderingar vi omfattar är universella värderingar, som alla omfattar. Att så inte är fallet framgår ju tydligt av WVS ovan. Generalsekreteraren för WVS, Bi Puranen, diskuterar de här frågorna i en artikel i GP.
Jag tänker emellertid ta några iakttagelser ur den egna fataburen som exempel på värderingar/beteenden där det som råder i Sverige skiljer sig från det i andra länder. Min egen erfarenhet kommer från arbete i USA och Asien samt flera års boende i Frankrike.
Privat och allmänt
En gammal svensk värdering som åtminstone förr skilde sig från många andra länder är ansvaret för det allmänna. Eventuellt har detta förändrats med tiden. Kanske beroende på vår delaktighet i ”folkhemmet” och samhällets ansvar för det kollektiva så har svensken ofta känt ett stort ansvar för det gemensamma. Man skräpar inte ned och sabbar saker som vi gemensamt betalat med vår skatt. I länder där samhället tar lite ansvar för människor och man får lita mer till sig själv och sin familj känner man inte denna samhörighet med samhället och att skräpa ned utanför sin egen privata zon kan vara naturligt och ibland vara en protest.
Individ och kollektiv
Man behöver inte bo länge i Frankrike för att inse att respekten för och uppmärksamhet mot andra individer är stor. Människor ser varandra, hälsar och hjälper varandra så snart man kommer inom en annan individs sfär. Att inte visa denna uppmärksamhet och hänsyn mot andra, även främmande människor, är ohyfsat i Frankrike på samma sätt som samma beteende kan upplevas påträngande och integritetskränkande i Sverige. I Sverige tilltalar man helst inte främmande personer, medan man gärna tar alla möjligheter till det i Frankrike. En underlig paradox är att det franska beteendet oftast upphör på distans så att säga och det gäller även när man är skyddad av bilens plåt. Då upphör i många fall både hjälpsamhet och artighet.
I Asien fick jag lära mig att den kollektiva skulden och kollektiva stoltheten är viktig. Det var exempelvis med stor oro som det officiella Sydkorea noterade för ett antal år sedan att en andra generationens korean hade utfört masskjutningar i USA – något som man spekulerade i skulle ge upphov till en våg av våld mot koreaner i USA och störningar i de diplomatiska relationerna. En sådan kollektiv skuld- och ansvarskänsla var åtminstone förr främmande i det svenska samhället, men på många platser i Asien är det en naturlig inställning.
Centralt och lokalt
Skillnaden mellan synen på lokalsamhällets relation till den centrala makten har jag blivit varse under min tid i Frankrike. Det är för en svensk förvånade hur stor makt det lokala har över de mer centrala instanserna i Frankrike. I Sverige berömmer man sig av att ha kommunalt självstyre, men i praktiken styrs allt i detalj från staten med skatteekonomins hjälp. Den svenska överklagandeprincipen till högre instans i vardagliga frågor är också den motsatta mot i Frankrike där den lokala borgmästaren har sista ordet i frågor som rör de egna kommunmedborgarna. Mer centrala resurser används endast som rådgivare till borgmästaren i frågor som har principiell betydelse, som exempelvis byggnadsfrågor. I Frankrike sker också mycket av kulturliv och socialt liv ute på landsbygden. Man kan bara räkna de otal restauranger med Guide Michelinstatus i små byar med några hundra innevånare, eller alla de musikevenemang som ständigt erbjuds ute i småbyarna. Trots detta är inte fransmannen tillfreds utan Marine LePenn kan locka många väljare genom att än kraftigare argumentera för det lokala contra det centrala.
Generationsfrågan
Den kanske största skillnaden mot alla andra kulturer jag mött är den starka generationsuppdelningen och framför allt det utbredda föraktet för ålder som är vanlig i Sverige. Detta förhållande måste vara mycket chockerande för många från andra kulturer där ålder ger upphov till respekt och vördnad, men samtidigt en plikt att ta hand om och värna. En av orsakerna till detta ligger säkert i svenskens övertygelse att samhället bör ha ansvar för, inte bara de äldres vård utan även barnens uppfostran, medan de flesta andra kulturer anser att detta är en familjeangelägenhet.
Tron på samhället
I många kulturer har man, av naturliga orsaker, låg tro till samhällets förmåga att skydda individen och till och med samhällets vilja att ta beslut som är bra för individen. Svensken har oftast en hög tilltro till samhällets förmåga och goda vilja att ta hand om individens välfärd och rättigheter och att även till synes felaktiga beslut nog är de bästa. Detta beror inte enbart på faktiska omständigheter eftersom i ett land som Frankrike, som i vissa stycken klarar denna uppgift bättre än Sverige är tilltron till staten mycket svagare och beredvilligheten att protestera mycket större. Jag blir därför inte enbart lycklig när jag ser undersökningar som visar att svensken är ett av världens lyckligaste folk. Det kan ju ha ett inslag av naivitet, auktoritetstro och rädsla att protestera även när samhället genomför sådant som skadar samhället och individen.
Rationalitet och tron på ödet
Något som till en början förvånade mig i den sydfranska kulturen var tron på ödet även bland icke muslimer, som ju tror starkt på att livet är förutbestämt och styrt av Gud även i detaljer. Jag tycker mig märka att människor i min omgivning i Sydfrankrike är mycket mer benägna att ta beslut i stundens ingivelse och inte analysera eventuella följder av felaktigt beteende – man chansar helt enkelt och varje gång det går bra ser man det som en lotterivinst och stärks i tron att man har en beskyddare och att beteendet är det rätta. Detta blir speciellt märkbart i trafiken där dödstalet är fem gånger så högt som i Sverige. Tron på underverk och otraditionell medicin är även stark och paras ofta hos samma individ med en stark tro på den franska skolmedicinen. Åtminstone jag tycker att svensken i jämförelse är mer rationell i sitt tänkande och ägnar sig mer åt framåtseende och riskanalys i sitt vardagliga beteende.
Tankar och handling
Det är viktigt att skilja mellan tankar och handling. I en öppen demokrati tillåts alla tankar och åsikter så länge de inte omsätts i handling för då träder landets lagar och det allmänna rättsmedvetandet in. Min erfarenhet är att man, i Sverige, oavsett vad man tycker och tänker ändå fogar sig i det som är bestämt i högre utsträckning än i en del andra kulturer - däribland den franska. Det är dessa gränser som utgör problemet. Om man söker styra människors tankar, snarare än sätta upp regler för deras handlingar är man på väg in i en religiös eller politisk diktatur. Om man å andra sidan, i multikulturens tecken, accepterar alla kulturella yttringar och åsikter att få blomma ut i handling så skapas anarki och motsättningar mellan olika grupper.
Eftertanke
Som ni märker har jag inte ägnat mig åt banaliteter som julgranar, dalahästar, Karl XII och små grodorna och inte heller åt frågor om känsla för rätt och fel oberoende av kontext, utan hållit mig till övergripande tankefigurer som jag tror påverkar möjligheten till förståelse mellan individer och anpassning i ett samhälle där kulturer blandas.
Medan jag skriver inser jag att många av de skillnader jag beskriver håller på att luckras upp – en del av godo, andra av ondo. Det är därför viktigt att föra en diskussion om värderingar och handlingsmönster i det svenska samhället i förhållande till nya medborgare som bär med sig andra tankar och handlingsmönster. Om vi inte gör det, analyserar vad som vi vill skall gälla och tydligt informerar om detta så kommer det att bli problem i en framtid. Om man accepterar att det existerar skillnader i handlingsmönster och värderingar mellan olika kulturer så är det inte så svårt att inse att detta kan ge upphov till störningar när de möts. Speciellt som såväl svenskar som nytillkomna i många fall anser att deras levnadsmönster är det enda korrekta och ibland inte ens kan förstå att någon kan tänka och handla på annat sätt än man gör själv. Att inte problematisera detta utan låsa fast sig i enfaldiga kulturrelativistiska eller nationalistiska ståndpunkter leder inte till något positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar