Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 31 mars 2016

Stress i arbetslivet – ett resultat av oheliga allianser och okunskap under decennier


Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat mig åt arbetsmiljöfrågor i olika former. I början – på 70-talet - handlade det mest om fysisk arbetsmiljö i kroppsarbetsyrken, men allt eftersom arbetslivet förändrades och ambitionerna höjdes hos företagen blev mitt intresse mer inriktat mot den psykosociala delen av arbetet – lärande, personlig utveckling och medinflytandefrågor. Kontorsarbetet och serviceyrken kom i fokus och med det de kreativa och intellektuella dimensionerna i arbetet. Från att handla om arbetsplatsens fysiska utformning kom det mer och mer att handla om möjlighet att påverka arbetet, innehåll i arbetet och hur arbetet organiserades. Jag har då sett en utveckling under lång tid som idag är en stark bidragande orsak till den oerhörda stress och otillräcklighet, som många under lång tid känt i sitt arbete.

Redan 1978 när jag kom till Chalmers från den privata sektorn förvånades jag av hur man på min nya arbetsplats såg på värdet av olika arbetsuppgifter och olika kunskap över huvud taget. Det fanns en stark kampanj, från främst feminister bland akademikerna, att införa vad man kallade ”jämställdhetsskrivmaskiner” på sektionen. Detta innebar att forskarna och lärarna skulle få skrivmaskiner så att de skulle kunna renskriva sina egna brev och rapporter istället för att anlita de skickliga sekreterarna till detta. Inställningen var dels att det var förnedrande för sekreterarna att skriva ut de texter som forskarna skrivit för hand, dels att man inte skulle ha några som ”passade upp” på en, dvs. utförde nödvändigt och viktigt servicearbete. För mig var det obegripligt eftersom de flesta forskare och lärare inte hade förmågan att varken ställa upp skrivelser eller skriva en korrekt svenska enligt grammatiska regler, vilket däremot sekreterarna/administratörerna var väl utbildade i och var stolta över att behärska. Servicepersonerna hjälpte också till med bokning av resor och anordnade konferenser och annat som gav dem ett vitt kontaktnät och inte föraktliga informella förmåner från olika evenemangsföretag. Nu fick de reda på att deras kunskap var förnedrande att utöva och att forskare och lärare mycket väl kunde klara detta själva och allt i syfte att öka jämställdheten på arbetsplatsen.

För att ytterligare ta denna förändring ett steg vidare anlitades jämställdhetskonsulter, som lärde sekreterarna/administratörerna att de inte borde nöja sig med att arbeta med det de var utbildade till utan borde ha rätt att konkurrera på lika villkor om tjänster som låg helt utanför deras kompetens och som krävde fackkunskap inom sektionens kärnverksamhet. Man nedvärderade således inte bara sekreterarna/administratörernas professionella kunskap utan också den mycket specialiserade fackkunskap som forskarna och lärarna på de olika sektionerna hade. Alla skulle vara utbytbara och kunna konkurrera om alla positioner. Jag såg inte då hur detta skulle kunna utveckla sig till det vi ser idag, men i backspegeln är det mer begripligt.

Nästa steg är i historiens ljus naturligt – sekreterare och andra administrativa stödpersoner ”rationaliserades” bort och deras uppgifter lades över på lärare och forskare. Allt detta skedde givetvis förment i jämställdhetens och jämlikhetens tecken, vars förespråkare inte förstod med vilka krafter de valt att förena sig. Situationen blev nu att lektorer och professorer och andra nyckelpersoner inom kärnverksamheten med relativt sett höga löner skulle skriva själv, kontera inkommande fakturor, beställa sina egna resor och utföra alla arbeten som administratörerna tidigare gjort och hade överlägsen kunskap om. De flesta klarade inte av detta särskilt bra eller också tog det oacceptabelt lång tid att göra det och det blev ofta fel. Framför allt framkallade det stress och en känsla av otillräcklighet, samt frustration över att inte få tillräckligt mycket tid till forskning och utbildning. Det borde inte ha varit så svårt att inse att det var dålig ekonomi att låta en person med hög lön göra något som en person med kanske tre fjärdedelar av lönen skulle gjort på en tredjedel av tiden och dessutom bättre.

Resultatet blev att mindre och mindre tid fanns till det som var forskarnas och lärarnas kärnverksamhet och som låg inom deras kompetensområde. Det intressanta är att samtidigt som mer och mer arbete av administrativ art lades på de som skulle ansvara för kärnverksamheten så ökade de centrala administrativa omkostnaderna – forskningen och undervisningen fick således betala mer för tjänster de inte längre fick. Det krävdes nämligen fler och fler centrala administratörer för att administrera ”rationaliseringen” och genomföra allehanda kvalitets- och effektivitetsmätningar av en kärnverksamhet som allt färre hade tid att ägna sig åt.

Eftersom jag var föreståndare för forskargruppen Facilities Management Chalmers, som forskade, undervisade och gav råd till näringslivet i just de här frågorna såg jag med förfäran på vad som hände inom den egna verksamheten, vilket gick stick i stäv mot det jag och mina medforskare spred kunskap om i avhandlingar, föreläsningar och artiklar som vände sig till näringslivet i Sverige och internationellt.

Nu är inte högskolans forskare och lärare de enda som drabbats av att inte få göra det arbete de är bäst på och är utbildade för, samtidigt som andra personer utbildade till att stödja och underlätta kärnverksamheten anses vara onödiga. Samma sak gäller inom skolan, inom vård och omsorg och snart sagt inom all offentlig verksamhet.

Det är därför lite underligt att dagens rapportering om stress i arbetslivet fokuserar på det privata näringslivet. Min erfarenhet är att det framför allt är den offentliga sektorn som drivit på den här utvecklingen mot nedvärdering av såväl ”enklare” kunskaper som ”spetskompetens”. Mindre och mindre tid finns att ägna åt elever, patienter och det som är själva syftet med verksamheten och som utgör samhällsnyttan. Visst finns det dåliga arbetsgivare inom det privata näringslivet, som jagar livet ur sina anställda eller mobbar och misshushållar med de anställdas kunskap, men oftast kan privata företag räkna pengar och vet när saker lönar sig och inte lönar sig. I den offentliga verksamheten behöver man inte bekymra sig på samma sätt om detta eftersom man är skattefinansierad och därför har en fast intäktssida – åtminstone gäller detta den centrala administrationen. Inom offentlig sektor har därför utarmningen av arbetsinnehållet varit mer systematisk och principiell och grundat sig på en djup okunnighet om förhållandet mellan kärnverksamhet och stödverksamhet.

Jag säger inte att den här beskrivna utvecklingen är den enda orsaken till stress i arbetslivet idag, men det är definitivt en starkt bidragande orsak, vilket också många som intervjuas i medierna bekräftar. Vad man dessutom borde tänka på är att stress kostar pengar.

Många företag såväl i privat som i offentlig verksamhet arbetar intensivt idag för att minska kostnaderna för arbetslokaler, men inser inte att nedsatt arbetsmotivation och ineffektivitet på grund av psykosociala förhållanden kostar oändligt mycket mer. I de flesta verksamheter är lönekostnaden för personalen ungefär 10-12 gånger så hög som lokalkostnaderna inklusive drift och underhåll. Många företag blev oerhört skakade när jag kunde visa att en besparing på 10 % av lokalkostnaden – vilket är svårt att uppnå – förloras direkt om besparingen innebär en enprocentig minskning av arbetskapaciteten på grund av stress – vilket är mycket enkelt att uppnå. Om sedan arbetsorganisation och arbetsklimat framkallar än mer stress och produktivitetsförluster så blir det besvärande efter en tid för företaget i fråga.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel