Årsrapport

Nu har vi bott i Frankrike lite över ett år och det är dags se tillbaka. Det mesta har blivit bättre än vi hoppats på och det är egentligen bara en sak som vi inte har gillat hittills.

En av de vanligaste frågorna vi fått från vänner av olika nationaliteter under året är naturligtvis varför vi flyttat till Frankrike. Fransmännen anser att Sverige är något av ett mönsterland avseende det mesta och undrar naturligtvis varför man lämnar ett sådant ställe för att bo i en liten by i Frankrike. Ibland hör man vissa nationalistiska tongångar från svenskar. ”Sverige är ju ändå bäst i världen och nog längtar man väl hem egentligen.” Vi berättar då att vi under tio års tid drömt om att bo någon annan stans än i Sverige och att göra något annat när vi blir pensionärer. Inte för att det är dåligt i Sverige, utan helt enkelt för att det är bra på så många andra platser också och nu har vi ju bott i Sverige i 60 år och då kan det väl vara på tiden att skaffa sig en annan erfarenhet. Vi säger till fransmän och andra icke-skandinaver som det är, att det huvudsakliga skälet är klimatet. Vi försöker förklara hur det är på vintern i Göteborgstrakten – grått, vått, mörkt och oftast dessutom blåsigt. Om det någon gång kommer lite snö blir det totalt kaos de få timmar den ligger kvar. Att man sedan efter åtta månader av sådan ickeårstid kanske kan hoppas på några futtiga veckor av sol på sommaren kan göra den mest nationalistiske deprimerad. Det går väl an att ha det på det sättet när man arbetar, men att ha hela dagarna lediga och bara se regn och grått utanför fönstret är ju inget att se fram emot. Dom som har lättast att förstå de argumenten är engelsmän och irländare som själva har sin beskärda del av sådant väder.

Ett annat skäl vi nämner är de ekonomiska. Vi planerade under nästan tio års tid för att dra ned på våra fasta utgifter – främst boendet – när vi blev pensionärer. Vi fann att det bästa sättet var att köpa ett hus utomlands eftersom inte ens vinsten för en stor villa i Sverige räcker till en pytteliten insatslägenhet i storstaden idag. Vi hade ingen lust att bo i en pytteliten lägenhet som trots sin storlek kostar skjortan i hyra ovanpå insatsen.

En annan fråga vi ofta får är vad våra vänner och släkten säger om att vi flyttat utomlands. Med ett undantag har alla varit mycket positiva och hälsar på oss så ofta dom kan. Vi brukar fråga, dom som undrar, om dom skulle ha samma fundering om vi flyttat till andra ändan av Sverige, som ju är lika långt som till Frankrike men mycket dyrare att åka till för dom som vill besöka oss. Dessutom flyttar ju barn hej vilt över jordklotet numera utan att ett ögonblick fundera över vad de gamla föräldrarna tycker så varför skulle inte ett par pensionärer kunna göra detsamma och hitta på något nytt och spännande när man har möjlighet. Det är emellertid lite skillnad på innebörden av den frågan när den kommer från fransmän och från svenskar. Svenskarna undrar över vad barnen tycker om att inte ha sina föräldrar till hands för barnpassning och annat medan fransmännen frågar för att dom undrar vem som skall ta hand om och hjälpa oss på ålderns höst när inte barnen är i närheten.

Nu till dom mest positiva överraskningarna: Det sociala livet är kanske den största överraskningen. Vi har sällan haft så mycket umgänge som vi har nu. Vi blir bjudna hem till folk, vi bjuder hem folk, går på restaurang eller på konserter tillsammans med andra och har jättetrevligt flera gånger i veckan. Vi har aldrig någonsin haft ett så aktivt socialt liv som nu. Det är både franska urinnevånare och hitflyttade personer av olika nationaliteter vi umgås med. Vi hade aldrig kunnat ana att vi skulle bli så väl mottagna som invandrare i ett annat land.

Anledningarna till det aktiva sociala livet är säkert flera. Dels har vi mycket mer tid att ägna oss åt att odla våra vänner nu, dels tycker vi att de som bor här, fransmän, och andra är mer intresserade av andra människor än hemma. Bara det att alla hälsar när man möts på gatan även om man inte känner varandra är ju en invit till att prata lite. Det är så ovant att man ofta får ett strålande leende och en hälsning från helt okända människor, till och med unga kvinnor här. I Sverige vågar åtminstone inte jag le mot någon okänd av motsatt kön utan tittar rakt fram med nollställt face– allt annat kan misstolkas.

Den andra positiva överraskningen är skattetrycket. Innan vi flyttade hade vi tagit reda på att det är ungefär som i Sverige och det tyckte vi var OK. Igen kunde ge riktigt klara besked dock så vi var lite nervösa för hur det skulle bli. Vi har nu fått skattebesked efter att ha deklarerat första gången här nere. Det stämde ganska bra att den statliga inkomstskatten är ungefär som i Sverige. Vad vi inte visste var att den lokala skatten, dvs. kommun/region/departement, är löjligt låg jämfört med de trettio procent vi betalar i Sverige. Detta gör att vi för första gången i vårt liv faktisk inte behöver vända på kronorna när månadsslutet närmar sig. Att sedan maten – främst frukt och grönsaker - är billigare här är ett plus. Nu blir ju inte matkontot lägre för det eftersom man unnar sig att äta och dricka bättre än man gjorde hemma i Sverige. Dessutom har vi upptäckt att de flesta tjänster är mycket billigare här, vad det kan bero på. Hårklippning, bilreparationer, hantverkare, veterinär, kemtvätt och mycket mera är mycket rimligt.

En tredje positiv överraskning har faktiskt med klimatet att göra. Då talar jag inte om den underbara sommaren utan om vintern. Tänk vilken känsla det är att vakna till ett underbart ljus varje morgon som varar till sex på kvällen hela vintern. Att det sedan aldrig blir under nollpunkten är en bonus, men ljuset är nog det vi uppskattar mest, vana vid det gråa Västsverige som vi är.

Den enda riktigt negativa erfarenheten är trafiken här nere. I början kunde vi skämta om att folk kör som galningar på vägar som är så små att vi inte ens har sådana i Sverige. Alla kör som tokstollar, unga människor så väl som medelålders damer med barnbarn i baksätet. Alla måste köra om oavsett hastighet och vägens skick, man genar kurvor, kör rakt ut från sidogator och backar friskt på andra utan att göra rätt för sig. Vi har blivit ganska skrämda med tiden av hur trafikkulturen är. Folk kör med en total arrogans för andra, med en avsaknad av fantasi för vad som kan hända och en känsla av odödlighet som bara kan jämföras med den hos en svensk miljöpartist på cykel. Underligt nog delas vår uppfattning av nästan alla fransmän vi talar med, men ända far dom fram som galningar. Goda vänner från byn som besökte Sverige i somras var helt förbluffade över hur omdömesgilla de svenska bilisterna är. Man blir då lite förvånad då när man hör svenska Vägverkets chef säga i radio att svenskarna är de i Europa som respekterar hastighetsbegränsningarna sämst. Endera är han totalt okunnig om trafiksituationen i Europa, vilket är uppseendeväckande, eller också är han inspirerad av skolminister Björklund i hans så populära nedsvärtning av Sverige.

Nu ser vi fram emot nästa år här nere och hoppas på besök av många vänner från olika delar av världen.