google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: En förhärdad tvivlare google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

lördag 10 december 2016

En förhärdad tvivlare

När man blir pensionär får man lite tid till annat är sin karriär och de dagliga plikterna. Bland annat får man tid att reflektera - om man är lagd åt det hållet. Det låter fint att reflektera, men jag har reflekterat över mig själv och insett att det också kan vara ett socialt handikapp, men som så många sådana – handikapp alltså - så finns det både goda och dåliga sidor av det också.

Att reflektera alltför mycket skapar ofta problem i umgänget och samhällslivet. En av mina mest smärtsamma minnen i den vägen är när jag på tidigt sjuttiotal talade med min far om det förtryck som palestinierna utsattes för i staten Israel. Fram till den tiden hade hela västvärlden levt med den kollektiva skuld som de fruktansvärda grymheterna under Hitlertyskland utsatt judarna för och som omöjliggjorde all kritik mot staten Israel. Min far blev oerhört upprörd och uttryckte sin bestörtning över att jag blivit nazist. Att just han som alltid uppmuntrat mig till självständigt tänkande, att se olika sidor av saker och att ta reda på hur det förhåller sig blev så upprörd och så fördömande smärtade mig mycket. Det låg tydligen alltför nära hans generations trauma för att han skulle klara av andra tankefigurer än de invanda. Till hans heder och min glädje bad han mig om förlåtelse för sitt utfall senare, men det tog honom tjugo år att säga detta till mig och att inse att min kritik hade fog för sig och att man inte behöver vara antisemit för att kritisera delar av den politik som Israel som stat för. Tydligen hade händelsen satt spår även i hans minne.

Idag har jag problem med det mantra som alla upprepar och måste erkänna sig till, nämligen ”alla människors lika värde”. Jag har inget emot själva principen, men kan inte ärligt säga att jag anser att alla människor har lika värde på individnivå och med senaste tidens händelser och framväxten av Daesh så har jag svårt att ansluta mig till det generellt på gruppnivå också, utan stora förbehåll. Hur jag än försöker så kan jag inte påstå att en förövare av sexbrott mot minderåriga har samma värde som offret. Jag tror inte jag är ensam om det. Nu är det nog inte det som menas när man säger det heller, men det är ju ändå det man säger och personer har faktiskt blivit uteslutna ur sammanslutningar och blivit socialt straffade för att de vill problematisera detta mantra.

Jag har gått till källan, dvs. FNs deklaration om mänskliga rättigheter och funnit att det svenska mantrat är en dålig översättning. I artikel 1 står det: “All human beings are born free and equal in dignity and rights. /…/, samt i artikel 2: /…/ Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status. /…/
Originaldeklarationen är något helt annat än det man skall bekänna sig till i Sverige och originalet är mästerligt formulerat, vilket gör att jag till fullo stödjer dess värderingar. Det handlar således om att alla människor skall ha samma förutsättningar oberoende av egenskaper som de inte kan påverka eller åsikter de har. Däremot står inget om att de skall värderas lika som alla andra oavsett vilka handlingar de utför i olika skeden i livet. Däremot att konsekvenserna av sådana handlingar skall vara lika oavsett det ovan nämnda. Eller kort sagt: Likhet inför lagen skall gälla. För att vara än mer explicit så skall således en sexförbrytare straffas enligt samma skala som alla andra sexförbrytare även om han råkar var en fattig person tillhörande en minoritetsgrupp i landet. Jag har förstått att Sverige är ensamma om att ha denna bristfälliga översättning/tolkning av de mänskliga rättigheterna.

En ytterligare reflektion som jag tvingas göra är hur så kallad ”positiv diskriminering” och ”identitetspolitik” där man bedömer människor positivt och negativt och delar upp i onda och goda utifrån kön, hudfärg och sexuell läggning, rimmar med originaltexten i FN-deklarationen. Som ni hör ställer mitt huvud till det för mig i livet i relation till vad ”alla” svenskar anses tycka idag.

Ju mer jag funderar över detta ju mer inser jag att detta ”handikapp” har följt mig hela livet och dessutom format mitt yrkesval. Jag blev forskare och fullständig faktanörd, som alltid söker efter ”det andra” och ofta finner jag svaret i både ”det ena” och ”det andra” - inte mitt emellan som många påstår.

Mina första reflektioner, som inte var så uppskattade, var i söndagsskolan där jag gick i nio år. Ett mantra som alltid upprepades där var ”och så blev skriften fullbordad”, eller ”och så skedde enligt skriften”. Att något annat skulle ske hade varit en katastrof som inte ens kunde tänkas. Tanken var väl att Gud vet allt och Gud styr allt och människans öde ligger i Hans händer. Det är för övrigt samma grundsyn som vi så ofta ifrågasätter hos Islam, där man anser att allt är förutbestämt av Allah.

Trots att jag som 7-åring trodde stenhårt på Gud och att han såg allt och att man bara kom till himlen om man förtjänade det så skar det sig lite mellan de värderingar jag fått från min far och det jag lärde mig i söndagsskolan. Min far hävdade att vi alla har ansvar för vad vi gör och att vi har en fri vilja att välja inom vissa begränsningar. Vid vuxen ålder har jag funnit att Immanuel Kant säger samma sak då han menar: ”Att handla av tvång inte är att handla moraliskt”. Det krävs således en möjlighet att välja fel för att man skall få tillgodoräkna sig den moraliska dygden av att välja rätt.

Problemet uppstod för mig när vi kom till Jesu lidande och död på korset och förspelet till det. Fast jag hört historien många gånger satt jag varje gång och hoppades på att han skulle klara sig – Jesus alltså. Att Judas skulle komma på bättre tankar och inte ta de ”trettio silverpenningarna”, att Pontius Pilatus skulle följa sitt samvete och inte falla till föga för den ”demokratiska” pöbeln som skrek ”korsfäst” och jag föraktade djupt alla som stod där och skrek efter blod. Många gånger under berättelsens gång såg det ut att gå vägen. Judas tvekade och Pontius Pilatus försökte lirka med pöbeln, men till slut ”gick skriften i uppfyllelse” och jag inbillade mig hur mina lärare drog en suck av lättnad. Det kunde ju ha gått på tok och bibeln hade då haft fel och hur skulle det ha sett ut?

Jag tyckte emellertid att det var djupt orättvist! Varför föraktade alla Judas så intensivt? Han gjorde ju bara vad Gud hade bestämt och det som stod i skriften. Att han blev utvald att vara det nödvändiga svarta fåret var ju inte hans fel tyckte jag. Eftersom jag var en mycket skötsam, vattenkammad och inte så lite lillgammal och framför allt vetgirig liten pojke så frågade jag. Från mitt hem hade jag fått lära mig att man måste fråga om man tycker något är svårt att förstå. Det skulle jag inte ha gjort. Så här i efterhand så inser jag att söndagsskollärarna knappast hade den intellektuella rörligheten och förmågan att handskas med en sådan fråga. Man ”drog det kort” som jag fick presenterat för mig många gånger, nämligen vikten av ”barnatro”, som den viktigaste egenskapen för en kristen människa, som skulle ha den ringaste möjlighet att komma till himlen. Berättelsen om den besvärlige och föraktade Tomas Tvivlaren följde omedelbart på mina frågor. För er som inte är så bevandrade i ”biblisk historia” som det hette så var Tomas den av lärjungarna som ville diskutera och förstå det Jesus gjorde och påstod. Han var en besvärlig typ som inte nöjde sig med att tro, utan ville förstå – han saknade den eftersträvansvärda barnatron, liksom jag antogs göra.

Jag hade en annan liten reflektion också som kunde ha ställt till det. De stora hjältarna på den tiden var missionärerna och varje år kom ”vår” missionär på besök till söndagsskolan och ibland hade hon med sig en riktig före detta "hedning" från Afrika som nu hade ”överlämnat sitt hjärta till Jesus”, så vi skulle kunna se till vad vår kollekt gick och det våra böner åstadkom. Att de hedningar som, trots att de träffat en missionär och fått höra om Jesus, inte lät sig döpas skulle brinna i den eviga elden kunde jag acceptera, men hur var det med de som inte ännu träffat på en missionär och fått chansen? Där var beskeden glasklara – de som var hedningar kom inte till himlen. Bara ”Guds barn” fick den förmånen. Det var ju därför det behövdes missionärer som kunde rädda dessa stackars människor. Jag tyckte det var väldigt orättvist, men det höll jag för mig själv. Kanske ni känner igen retoriken från dagens islamistiska propaganda – även om man måste erkänna att missionärernas metoder att uppnå målen var oerhört mycket mer sympatiska. Jag gick i söndagsskolan mellan 1949 och 1958.

Mina minnen så här i efterhand är att jag upplevde att både bibeln och mina lärare var orättvisa och ologiska. Samtidigt så var jag övertygad om att jag missat något eftersom det bara var jag som tyckte så. Jag skulle nog ha svårt att komma till himlen och alternativet var ju väl beskrivet för oss så det var en hel del ångest förknippad med detta. Jag ville ju så gärna vara rätt. Inte hjälpte det att uppföra sig väl heller för Gud såg ju allt och visste hur jag tänkte så där hade man inte mycken hjälp att hämta. ”Ögontjänare” var en annan klubba som kunde användas. Det där med att Jesus förlåter allt trodde jag inte mycket på eftersom den praktik av intolerans och fördömande som församlingens ledande medlemmar visade mot alla som föll ur ramen det allra minsta berättade en annan historia.

På den vägen är det, som man säger i Göteborg. Jag blev forskare på kuppen och har fortsatt hela livet att ifrågasätta det andra anser vara enkelt och det alla är överens om ända tills jag tycker att jag funnit något som tillfredsställer mina behov av mening och logik. Om jag har lärt mig något av livet och historien så är det att när ”alla” tycker lika och är överens om vad som är ”sanning” – då skall man akta sig för då kan det gå riktigt illa.

Inga kommentarer: