Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 6 september 2016

Sverigeresan II - Nora




Man undrar lite som utlandsboende hur mediebevakningen av Sverige egentligen är. I de delar av Stockholm där vi vistades – Söder, Djurgården, Centrum och Skeppsholmen såg vi inte en enda tiggare och mycket få så kallade nytillkomna förutom alla trevliga svamp- och grönsaksförsäljare på Hötorget. Då skall man veta att just i dessa trakter bor Sveriges mest invandrar- och tiggarpositiva människor. Vad dom nu grundar sin uppfattning på kan man undra. Man börjar ifrågasätta om inte talet om hur invandrare börjar dominerar landet är överdrivet. Man behöver emellertid inte komma långt utanför tullarna och ut i den svenska ”provinsen” förrän inslaget av människor från andra länder blir påtagligt och tiggarna sitter utanför snart sagt varje butik.

En annan jämförande reflektion man har efter ett par hundra mil på mellansvenska vägar är hur disciplinerat majoriteten av bilisterna kör i Sverige. Visst finns det de som kör för fort, men sällan i farter som är trafikfarliga - bara olagliga. De allra flesta håller hastighetsbegränsningarna och dessutom håller man avstånd, trängs inte, skadar inte andra parkerade bilar och håller sig på rätt sida även i kurvor. Det känns tryggt och avslappnat och är så olikt det vi är vana vid från Sydfrankrike som har fem gånger högre dödstal i trafiken än Sverige har. Vadan denna klagan från polis och allmänhet över den anarkistiska svenska trafikkulturen?

Första anhalten i provinsen är Nora
Norabesöket inleddes stilenligt med kaffe och småkakor hos min 93-åriga mor. Den som inte bjudits på kaffe hos henne har inte varit på kafferep. Hon ursäktade sig att hon inte hade, som sig bör, sju sorters kakor, bara fem. För våra amerikanska vänner var det en oerhörd upplevelse att få smaka dessa hembakade konstverk, som få idag behärskar konsten att göra. Det är min mors stora hobby att baka - bland alla andra aktiviteter hon ägnar sig åt. Till förra Julen bakade hon 400 lussekatter och delade ut kors och tvärs bland vänner och bekanta. Jag kan berätta att det blev taberas på kakfatet trots att det fanns gott om kakor.

Nora är inte bara en välbevarad idyll som fått ett otal internationella utmärkelser för sitt bevarandearbete, det var också den närmaste ”metropolen” under min uppväxt. Där bor fortfarande min mor och bror samt många gamla skolkamrater. Nora Bergslag var en gång ett betydande industricentrum för järnhantering i Europa, men nu lever man främst på naturen, den vackra stadsbilden, samt stadens kändis Maria Lang, vars berömdhet, bland oss äldre, exploateras på ett intensivt men smakfullt sätt. I det sammanhanget heter Nora emellertid Skoga och får i den skepnaden ibland även tjäna förebild för orten med samma namn i Grönköpings Veckoblad. Då placerad någonstans i västra Västergötland, mellan Skövde och Hjo. Förklaringen till detta är att min gamle rektor Grundmagister Ludvigo Hagwaldo (alias Yngve Jansson) under många år som skribent i Grönköpings Veckoblad verkade vid Noras samrealskola.

Pershyttans gruvby, Siggebohyttans bergsmansgård och Grythyttan med såväl gammal bebyggelse från drottning Kristinas tid, som Sevillapaviljongen där restaurang- och hotellhögskolan är inrymd är fina ställen att visa våra vänner. Lunch på värdshuset är prisvärt och trevligt för både oss och våra gäster. Kul för mig att besöka som varit på högskolan regelbundet under några år och föreläst och avnjutit föreläsarmiddag på värdshuset. Annars är det trevligt att bara köra försiktigt med bil kring Norasjön, Fåsjön och Usken - den så kallade Tre Sjöars väg eller köra över skogen från Stadra över Timmansberg till Göranstorp. Givetvis måste man också vandra runt på Noras kullerstensgator och se in i de dekorativa fönstren i ögonhöjd där det prunkar av pelargonier och annat. En annan sevärdhet är museijärnvägen där man sommartid kan åka ånglok. Sveriges första normalspåriga järnväg utgick från Nora 1856 och bangård, stationshus och lokstallar är bevarade. Vid Norasjöns strand kan man bo i gamla sovvagnar i STF:s regi.


Höjdpunkten i Nora var givetvis att träffa förutom min mor, min bror samt hans son William.

Efter två dagar i Nora kör vi norrut mot Dalarna. På vägen dit stannar vi till i Nya Kopparberg och tittar på den vackra kyrkan samt letar rätt på tomten där Laxbro gård, som vi besökte på Skansen, ursprungligen byggdes. Dalarna är givetvis värt en egen text och den kommer inom kort.

Ett tillägg i efterhand som jag fann på nätet och vill dela med er. Det är den gamla konstgången vid Pershyttans gryvby som man visar i funktion för en grupp. Konstgången eller stånggången, som det även heter, är den konstruktion som överför den roterande kraften från ett vattenhjul eller vandring över långa avstånd och som driver mekaniska funktioner i gruvan, samt pumpverk för att hålla gruvan fri från vatten. Ni kan se det i funktion här:

https://youtu.be/sPFoSkeRGNs


Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel