Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

söndag 28 augusti 2016

Glöm inte bagaget




Vi landar i princip i tid på flygplatsen i Beziers med Ryanair från Skavsta trots försening vid starten. Numera visar man pass i franska tullen även om man kommer från ett EU-land, men det gick fort och smidigt så snart står vi och väntar på bagaget. Helt plötsligt blir det oro i lokalen och vi uppmanas att omedelbart utrymma flygplatsen. Bagaget får vi lämna och de som inte fått sina pass kollade får rusa ut ändå. De som väntar på avgång till Stockholm skickas omedelbart ut till planet, som lyfter några tiotal minuter senare utan några krusiduller.

Utanför står ett antal brandbilar och dröstjockt med polis- och säkerhetspersonal. Man föser oss längre och längre bort från terminalen en bra bit upp på infarten till flygplatsen där vi står och väntar utan att ha en aning om vad som händer. Folk fotograferar vilt med sina telefoner, men jag tycker inte det riktigt är läge för det eftersom tydligen något skrämmande har inträffat och vi vet hur det kan gå här i Frankrike – att ha bilder att visa vänner verkade inte vara det viktigaste just då. Brandbilar, befälsbilar och polisbilar fortsätter strömma till och flygplatspersonalen kommer ut och står tillsamman med oss andra och väntar.

Vi får veta att det handlar om en övergiven väska som stått framför upplysningsdisken och nu väntar man på att bombgruppen skall anlända från Montpellier, vilket kan ta så där 45 minuter med blåljus. TGV-tåget passerar några gånger medan vi väntar och de krypkör förbi flygplatsen – vibrationer kan man ana att man vill undvika. En karavan med blåljus anländer så småningom med bombgruppen och efter en och en halv timma släpps vi in i terminalen för att hämta våra väskor och åka hem. Det har blivit mörkt vid det här laget.

Man kan fantisera lite över det inträffade. Någon stressad – kanske ovan resenär – glömmer ett av sina handbagage efter att ha fått hjälp med något vid servicedisken. Väl på planet inser denne att en väska saknas, men nu är det för sent. Visserligen är det väldigt irriterande men det finns ju ingen anledning att berätta det för personalen – jag får väl ringa när jag kommer fram och be dom skicka väskan med nästa flyg tänker resenären kanske. Helt ovetande om den miljonkostnad och mild panik, som glömskan orsakat ringer kanske personen nästa dag och identifierar sig och ber snällt om att få tillbaka sin väska. Man undra lite vem som skall få betala det kalaset?

Man blir verkligen imponerad över hur effektivt säkerhetspersonalen arbetade utan minsta tanke på att det kanske inte var ett skarpt läge, utan bara en glömd väska. Det var också imponerande att se hur lugnt alla - utom en dam som försökte springa ned oss andra – agerade. Kanske beroende på att flyget kom från Sverige och att de flesta därför inte riktigt begrep att det kunde vara skarpt läge – vad vet jag.

Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel