Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

lördag 7 maj 2016

Alla kulturyttringar bör inte respekteras


Jag minns min reaktion när jag första gången läste en kulturrelativistisk artikel i svensk press – det måste ha varit så där tio år sedan. Jag trodde det var ett kåseri och sa till min fru: ”Så kan väl ingen tänka nu för tiden?” Så fel jag hade!

Jag hade under min yrkeskarriär intresserat mig för etiska tankemönster och olika moraliska förhållningssätt och även fått beskriven den udda åsikten att alla kulturyttringar var värda att respekteras och accepteras eftersom ingen annan än de som finns i den aktuella kontexten kan förstå dess värde och relevans - den så kallade kulturrelativismen. Nu är invändningarna mot detta ganska enkla att finna eftersom den inte tar hänsyn till en grundläggande indelning när det gäller etik. Enkelt uttryckt kan man skilja på sådant som är rent privat och bara berör en själv, sådant som mest är konventioner och överenskomna umgängesformer och sådana moraliska regelverk som skadar andra människor. Gränsdragningarna är ibland svåra, men grundläggande är att det privata är privat och bör bara angå den egna individen så länge den inte tar sig uttryck som skadar andra. Den andra kategorin kan diskuteras och den förändras med tiden och kontexten, medan den sista kategorin aldrig kan accepteras eftersom det tillhör grundläggande frågor om mänskliga rättigheter och respekt för människor och i vissa fall även äventyrar våra livsbetingelser. En komplikation är också att företeelser i de två första kategorierna kan vara symboler för eller utvecklas till den tredje kategorin om förutsättningarna är de rätta – eller snarare de felaktiga. Det stora misstaget som dagens kulturrelativister gör är att de inte gör skillnad på dessa tre kategorier av moraliska och kulturella tankemönster. Man menar att alla tre typerna av moraliska och kulturella ställningstaganden måste respekteras och accepteras.

Utöver att detta ställningstagande är okunnigt så har det också en inbyggd motsägelse eftersom det inte tar hänsyn till att om en kulturyttring som ”importeras” till en annan kontext, dvs till en kultur med andra värderingar, då visar bristande respekt för det nya landets kulturella värderingar i de fall då den får följder som inte är accepterade i den nya kontexten.

Frågor om tro och politiska åsikter eller individuella särtecken hör givetvis till den privata sfären och bör respekteras så länge de inte tar sig uttryck som påverkar andra människor. I andra ändan av spektrumet finns de kulturyttringar som alltid bör motarbetas. Ofta finns en grund i de flesta religioner och i vanligt sunt förnuft, som behandlar dessa mellanmänskliga spörsmål, men det räcker inte i alla situationer utan måste utökas. Sådana tydliga tabun är vissa kulturers syn på och behandling av kvinnor och personer med olika sexuell läggning. Tillämpning av mord, stöld och dödsstraff både privat och institutionaliserat hör dit. Frågor om utnyttjande av barn, incest, pedofili och så kallade hedersmord, som faktiskt accepteras i vissa kulturer och religioner måste alltid motarbetas. Hit hör också alla former av fundamentalistiska tolkningar av den individuella tron eller politiska ideologin, som med regler eller våld vill tvinga alla andra att tycka som man själv gör.

Nu hävdar ofta kulturrelativisterna åsikten att detta speglar västerländska normer och att man skall ha en ”normkritisk inställning”. I deras praktik innebär detta att kritik mot just västerlandets normer är bra, men kritik mot andra normer är felaktig. Det kan därför vara intressant att vända på frågan och även nämna några kulturyttringar i väst som inte bör accepteras av någon, eftersom de drabbar andra människor eller kan utgöra fara i framtiden. Det svenska föraktet för äldre människor är exempelvis unikt i världen och vårt förhållande till alkohol är heller inget som bör accepteras av andra. Många länder i väst som Norge och vissa forna öststater lider av en skadlig nationalism som man bör vara observant på även om det framförs historiska förklaringar till företeelsen. Den amerikanska vurmen för våld som lösning på problem och deras vapenromantik är heller inget att respektera.

Mittengruppen av moraliska och kulturella normer är svårast eftersom de kan diskuteras och bör så göras. Man kan exempelvis inte helt avfärda vissa kulturers skeptiska inställning till demokrati i den form den praktiseras idag. Åtminstone inte som den allenarådande snabba lösningen i länder där utbildningsnivån är låg och fattigdomen och analfabetism är utbredd. Inte heller yttrandefrihetens alla uttryck går helt fria från saklig kritik och denna kritik bör behandlas seriöst. Dessa frågor är stora och allvarliga, men ofta rör det sig om till synes mer banala saker som närmast hör hemma hos Magdalena Ribbing, som exempelvis i det aktuella fallet om hur man hälsar på varandra. I sådana fall måste man undersöka vad som ligger bakom en handling. Inte ens ett hakkors är stötande i sig och inte i Kina där det bara symboliserar solen och är ett vanligt ornament i konsthantverk, men om det bärs som symbol för att man hyser värderingar som inte skall vara acceptabla i någon kultur så är det en annan sak. Samma sak gäller alla andra symboler eller symboliska handlingar vi använder och utövar. Man måste förstå huruvida de symboliserar något utöver sig själva. Den mening utövaren har tilldelat handlingen eller symbolen är avgörande för hur handlingen skall uppfattas. Jag tycker man missar detta i strävan att göra allt till en fråga om tycke och smak och som skall anses vara den enskildes ensak eller trevliga uttryck för en annan kultur.

I det åsiktspaket av postmodernt snitt, som är så utbrett i medierna och som är än allvarligare på våra högre lärosäten idag, där kulturrelativism och ensidig normkritik är två viktiga beståndsdelar ingår också en ytterligare knepig beståndsdel, som är ganska motsägelsefull. Det är en förenklad indelning – ofta grundad på yttre schablonmässiga egenskaper - av mänskligheten i överordnade och underordnade. Enligt denna uppfattning har de underordnade alltid tolkningsföreträde gentemot de överordnade. De som är överordnade utövar ständigt förtryck av de underordnade, men det motsatta kan inte förekomma i några sammanhang ens på individnivå. Inte heller kan två underordnade grupper eller individer definitionsmässigt uppträda förtyckande eller kränkande mot varandra. I fall där sådant ändå förefaller förekomma är det endera berättigat, i grunden ett resultat av förtyck från de överordnade, eller i värsta fall förnekas dess existens totalt. Exempel på det senare är förnekandet av hedersvåld och tvångsgifte i svenska förorter, som om dess existens erkändes skulle kullkasta teorins grunder.

Samtidigt som det är definitionsmässigt omöjligt för en överordnad individ eller grupp att vara förfördelad så står det underordnade grupper fritt att tolka och definiera vilka handlingar som helst som kränkande eller förtyckande. Huruvida handlingar eller uttalanden haft något som helst syfte i den riktningen är inte av intresse. Det kan således inträffa att en företeelse i en överordnad kultur som aldrig har haft några onda avsikter definieras som kränkande av någon underordnad grupp och blir på så sätt en illvillig och diskriminerande handling eller uttalande.

För att avslutningsvis bli mer jordnära så skall jag ta ett trivialt exempel på mellanmänskligt beteende som visar att handlingar har olika nivåer av betydelse. I Frankrike praktiserar jag det franska sättet att hälsa med två, eller tre, kindpussar gentemot vänner. På besök i Sverige gör jag emellertid inte det utan använder den vanliga lite halvbortvända enkelsidiga kramen som numera är gängse. Att hälsa på franska skulle många svenskar anse vara lite ”märkvärdigt” och var tecken på att jag ville visa mig lite förmer, eller lite exotisk, på något sätt. Under min barndom gällde handskakning om man inte tillhörde ”finare familjer”, som redan då gjorde sig ”märkvärdiga” genom att kramas åtföljda av inte alltid ärligt menade men ofta översvallande komplimanger. Detta illustrerar att olika sätt att bete sig i alldagliga situationer givetvis är tycke och smak och kontextbundet, men i ”fel” kontext kan det bli bärare av något annat som är avsiktligt eller inte är det.



Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel