Vi firar vårt 250-åriga hus

Så var det nytt år igen. I år firade vi lite extra eftersom vårt hus fyllde 250 år någon gång under 2012 och vi tyckte det var lika bra att vänta till i sista stund. Den som kan huvudräkning förstår att det byggdes 1762, vilket också står ovanför vår entrédörr. Att huset faktiskt byggdes 27 år innan franska revolutionen är ganska spännande att tänka på. Nu är delar av huset avsevärt äldre eftersom delar av det har sitt ursprung i den fästning som låg på samma plats sedan ”urminnes tider”, eller åtminstone sedan 1000-talet. Byn som sådan har emellertid anor från romersk tid, vilket man vet genom en gammal krukmakeriugn som man funnit från tiden innan vår tideräkning. Fästningen kallades Château Supérieur och var central i den befästa by som omgavs av murar och vallgravar. Utanför vallgraven fanns den andra fästningen Chàteau Bas och den finns faktiskt fortfarande kvar och ligger i rak linje från vår entrédörr och på ungefär samma nivå. De lär ha funnits underjordisk förbindelse mellan de två fästningarna en gång i tiden, men de är förstörda av allehanda kommunala installationer.

Vårt hus byggdes som bostad för Guillaume Berthomieu som ägde stora delar av Boutenac inom vallgravarna på den tiden. Eftersom han var en betydande man så blev hans ättling Jean-Pierre Berthomieu stadens förste konsul när revolutionen krävde ett civilt styre. Givetvis fanns inget kommunhus så där direkt efter revolutionen så kommunens styrelse fick träffas i andra våningen i vårt hus, som då ägdes av J-P B. och där det då fanns en stor sal. Huset var på den tiden dubbelt så stort, men delades sedan och i andra halvan bor våra vänner. Man kan fortfarande se igenmurade genomgångar mellan de två delarna. Ibland skämtar vi om att öppna upp förbindelserna eftersom vi ändå träffas så ofta.

Som sig bör firade vi med mängder av mat och dryck och gästerna var från flera olika kulturer. Eftersom Frankrike är ett efterblivet land så lägger man sig inte i varken färgen, formen eller ursprunget på mat, dryck och seder och ingen har vett om att bli kränkt. Vi hade således väldigt trevligt och kunde smaka på allehanda både tillåtna och otillåtna läckerheter och den som inte ville ha kunde både avstå och slippa utan krångel. Det är till och med så illa att vegetarianer kan smaka lite på kötträtterna vid högtidliga tillfällen, nykteristerna sjunger med i snapsvisorna och katolikerna kan konversera humanister utan krångel. Det enda man inte kan göra är att bjuda på vin från Australien eller något annat icke franskt land.

Det är väldigt okomplicerat att vara invandrare här eftersom inga rättänkande franska elitgrupper berättar för oss vad vi skall känna oss kränkta av – det får vi bestämma själva, men har inte kommit på något ännu. Eftersom jag följer svensk press dagligen så inser jag att jag skulle ha svårt i det svenska sällskapslivet numera. Jag skulle nog slinta med tungan både hit och dit, vilket jag inser varje gång jag talar i telefon med Sverige. Det är inte lätt att säga rätt nuförtiden – att göra rätt betyder inte så mycket har jag förstått.