Så börjar det nalkas slutet av Sverigetouren med våra amerikanska vänner. Sista anhalten blir hos den gemensamma vännen Eva i Jönköping. Hon bor i ett hus som kan erbjuda billiga gästrum på översta våningen så det blev väldigt praktiskt.
Första sevärdheten blir Sveriges första, och fortfarande vackraste, motorväg efter sjön Vättern. Där står Gyllene Uttern på programmet, delvis för att det är en intressant byggnad som Sveriges tidiga bilturister har starka minnen från dels för att min fru har minnen från sin barndom förknippade med detta anrika motell. Det ligger vackert och deras lunch är vällagad och riklig. Matsalen är som hämtad ur en nationalromantisk saga. Våra amerikanska vänner var emellertid lite konfunderade när de läste den engelska översättningen av menyn. Det serverades ”rolled cattle” och de undrade givetvis vad boskapen hade rullat sig i. När de insåg att det var nötrullader de fick på tallriken blev de lugnare – dessutom var de goda. Vi frossade dessutom, som på så många platser i Sverige, på lokalbakat knäckebröd – den här gången från Gränna.
Gränna är ju ett måste för turister, även om vi redan fått vårt pensum av välbevarade trästäder genom besöket i Nora. Den pittoreska delen här är lite mer begränsad och de nyare delarna är inte så sevärda – men, det de har det har dom i Gränna så det var en upplevelse för vännerna. Inte minst är det intressant med alla polkagristillverkare som ligger på rad. Vi köpte inga. Däremot köpte våra vänner knäckebröd trots det höga priset. I Gränna blev jag helt plötsligt anropad av en kvinna som stod utanför sin butik. Det visade sig att det var en före detta flickvän till min son som jag inte sett på över två decennier. Det var ett trevligt möte och hon var lika trevlig och rar som jag minns henne. Hon äger nu butiken Gevinnans Rum, som är en fin så kallad livsstilsbutik med allehanda produkter för välbefinnande.
Havskräftor i Göteborg är ju en delikatess, men för mig kommer ändå kräftor från insjöar. På kvällen hade Eva skaffat tre hinkar sådana djur för en rejäl kräftskiva hemma hos henne. Lite delikata smårätter före, god ost, knäckebröd, gott öl samt Norrlands akvavit är väl det svenskaste - och godaste - man kan bjuda utlänningar på. Det blev lyckat och Norrlands gick åt och stämningen var hög. Några enkla snapsvisor kunde vi också sjunga. ”Nu tar vi den ….” är en bra övning för icke-svenskar. Texten är enkel och melodin välkänd. ”Heilan gåår, sjung happ fatherAllan lei ….” blev också populär. Innan vi åkte vidare till Skavsta och flyget tog vi en tur till det fina salutorget i Jönköping. Förutom de vanliga produkterna, som man ser på de flesta ställen så dignar torget av blommor och en nyhet för oss – thailändska och andra asiatiska bär- och svampförsäljare. Hela familjer ägnar sig åt att plocka, rensa saluföra färska produkter – minutiös rensade till riktigt bra priser. Det är en klar förbättring från de skurkaktiga företag i Norrland, som utnyttjat asiater under många år. Nu hoppas jag de får direkta inkomster för sitt arbete utan mellanhänder. Hoppas bara de inte missar någon tia i inbetalning eller sociala avgifter för då skickar väl Migrationsverket ut dom ur landet på grund av lönedumpning.
Allt funkade fint med hemresan till vi landade i Beziers, men då fick vi utrymma terminalen på grund av någon klantskalle som glömt sin väska i avgångshallen. Det tog åtskilliga timmar av väntan på säkert avstånd från terminalen, medan polisbilarna och brandbilarna strömmade till – en bombexpert fick tillkalla från Montpellier och det är en bit att åka även med blåljus. Man får vara glad att personalen tar det på allvar och att de är så oerhört samtrimmade, som de verkar vara. Jag undrar bara vad som händer när den glömske ringer i morgon och efterlyser sin glömda väska. Det måste ju kosta några miljoner med ett sådant pådrag. Så är ju väskan pulveriserad också – undrar om han kräver ersättning?
