Tänk om man varit en/ett hen ändå!

Jag är helt för ett könsneutralt språk. Tänk vad enkelt det skulle vara om man slapp att gissa om det skall heta la bouteille eller le bouteille. Här i Frankrike begriper, speciellt dom yngre, inte ett smack om man använder fel kön på något ord. Några regler för hur det skall vara finns det inte heller. I Sverige skulle säkert de flesta invandrare välkomna om dom slapp hålla reda på om det skall vara "den" eller "det" - "spelar roll", som ungdomarna säger.

Jag har däremot för det mesta väldigt små problem med att hålla reda på om det är en kvinna eller en man som jag talar med, så pronomenet "hen" förstår jag inte nyttan av. Dessutom har vi ju redan det könsneutrala "man" i svenskan, eller "en annan" som det hette i Stockholm förr i tiden. Nu inser jag att jag är dåligt informerad i de senaste vetenskapliga landvinningarna, som fastslår att jag kanske inte alls är en han utan en hon eller för säkerhets skull ett hen. Heter det en eller ett hen förresten? Allt beror på vad mina föräldrar, skolan och samhället indoktrinerade mig att tro när jag var liten.

Jag försöker verkligen tänka tillbaka på min barndom för att förstå vid vilket stadium dom fick mig att tro att jag var en pojke. Min far var hade visserligen ett manligt kroppsarbete, men var också väldigt intellektuell och avskydde att basta, jaga, spela fotboll, meka med bilar och allt vad kamraternas fäder gjorde. Min mor förvärvsarbetade tidigt och målade, tapetserade, grävde i trädgården och bar sig åt till grannfruarnas förskräckelse. Ändå blev det så fel - eller blev det det?

Det där med jämställdhet är svårt. Jag undrar ibland om det finns ens ett dussin intelligenta människor som inte anser att man skall ha lika lön för samma insats och lika möjligheter i livet oavsett kön. Det är väl grundbulten i det feministiska budskapet om jag förstått det rätt - lite urvattnat om ni frågar mig. Det är lite som påståendet att det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. Vem protesterar mot det? Ändå drar sig nog många från att kalla sig feminister av rädsla för att och buntas ihop med vissa fundamentalistiska grupper som finns idag.

I Sverige har vi kommit oerhört långt. Där får man inte ha tjejtaxi eller olika priser för män och kvinnor hos frisören, men när vi får vår inbetalning till livförsäkringen en gång per kvartal så få jag betala 300 kronor mer än min fru. Vi är lika gamla och saknar sjukdomshistoria, däremot röker hon, vilket inte jag gör. Ändå måste jag betala mer för samma tjänst enbart för att mina föräldrar och andra fick mig att tro att jag var pojke när jag var liten.