Funderingar över nyhetsflödet

En stor nyhet är att de nordiska ländernas befolkning är lyckligast i världen. Det är verkligen goda nyheter, eller hur? Som pensionerad forskare har jag svårt att förhålla mig till medias rapportering av en undersökning om jag inte dels kan ta del av vad resultatet faktiskt säger, dels får reda på vilka parametrar man mäter i undersökningen. Vi har ju alla i färskt minne medias vantolkning av Världsbankens hypotetiska resonemang om temperaturökningar, som media trodde var en prognos.

Nyheten om hur lyckliga vi svenskar är presenterades i radion med påståendet att nu behövde man inte längta till Frankrike längre för dom var minsann inte särskilt nöjda med livet. Det första misstaget men gör är att blanda ihop att vara nöjd med sakernas tillstånd med att sakernas tillstånd är alltigenom bra. Att fransmän är genuint ifrågasättande och kritiska är välkänt, liksom att de inte har särskilt stor tilltro till att överheten arbetar för vårt bästa. Svenskar å andra sidan har en mycket större tilltro till att våra myndigheter och samhället alltid gör sitt bästa – det även när det synes vara det motsatta. Detta är ett arv från Per Albins folkhem, som sedan utvecklades av Tage Erlander och Olof Palme. Man kan således tolka in att lyckan har ett starkt inslag av förnöjsamhet och tilltro till överheten i de nordiska länderna, vilket inte finns hos exempelvis fransmän. Ett näraliggande exempel är den franska sjukvården, som enligt internationella bedömningar är bäst i världen, men enligt gemene man i Frankrike, och president Holland, är riktigt usel. Man undrar också varför detta lyckliga Svenska folk – och norska för den delen - som bor i ett land som hela världen beundrar för deras sätt att sköta statsfinanserna genom den ekonomiska krisen, troligen i nästa val, kommer att kasta ut – och har gjort - den regering som orkestrerat detta.

En annan nyhet är att svenskarna är den mest skuldsatta befolkningen i Europa. Där har Sverige ett par saker som är unika. Det ena är amorteringsfria lån på 50 år. Det andra är bostadsrätter. I Frankrike kan man inte få lån på längre tid än 15 år till sin bostad och amortering är obligatorisk. Bostadsrätter är en unik svensk företeelse som en gång i tiden skulle göra det möjligt för ordningsamma, men ej så kapitalstarka vanliga människor att skaffa sig en bostad. Vi vet hur det är idag. Problemet med detta är att bostadsrätten inte representerar något reellt värde, eller snarare det reella värdet är oerhört mycket lägre än belåningen. Dessutom äger man inte ens denna lilla andel, bara rätten att nyttja den så länge föreningen vill. En bostadsrätt kan jämföras med ett medlemskap och andel i en golfklubb där priserna stiger så länge som fler vill bli medlemmar än det finns platser. Det reella värdet är emellertid inte större än marken och de byggnader som uppförts. Kort sagt – det finns inget för banken att driva in om man skulle tvingas till det. Jag har själv varit med om det. På sjuttiotalet ägde jag en insatslägenhet i Riksbyggen, med ett marknadsvärde på 45 000 kronor. De dåvarande regeringen tyckte att våra värden steg otillbörligt och införde en hembudsplikt, dvs. bostadsrättsföreningen hade förtur att köpa vid försäljning och det till det nominella värdet som var 5 000 kronor för min andel i föreningen. Jag ”förlorade” således 40 000 över en natt.

En annan nyhet är att man skall höja alkoholskatten, vilket skall främja nykterheten i landet, men samtidigt tillföra 7 miljoner till statskassan. Jag är nog lite enfaldig, men jag har aldrig förstått dessa resonemang. Man påstår sig använda avgifter och skatter för att få oss att ändra på dåliga beteenden. Det kan vara att åka bil i innerstaden, dricka alkohol etc. Samtidigt räknar man med ökade inkomster till staten. Var det inte meningen att folk skulle dricka mindre och köra bil mindre? I så fall blir det väl inga inkomster utan i bästa fall +- 0?