Pensionärshobby

Slöjd var ett av de ämnen i skolan jag gillade. Lustigt nog var inte min far särskilt händig, trots att han under större delen av min uppväxt fick försörja oss med tungt kroppsarbete. Att slå i en spik utan att den krökte sig betraktade han som ett mästarprov i händighet. Han var mer av den intellektuella sorten – opassande nog för en kroppsarbetare på den tiden. Då var min mor betydligt bättre på allt praktiskt från att baka, laga mat, tapetsera, måla och göra allehanda konsthantverk, som växtfärgning och vävning, att sy, göra batik, knyppla, sticka, göra keramik och gud vet vad. Fortfarande vid 90 års ålder strömmar det alster från henne, som hon delar ut till vänner och familj.

När jag började på arkitektutbildningen fann jag till min glädje att snickeri tillsamman med måleri, skulptur och annan konstutövning var viktiga delar av undervisningen. Man hade också en helt fantastisk möbelverkstad, som man fick nyttja även privat om man hade nödvändiga kunskaper i handhavande av de ganska farliga maskinerna. Jag minns att de speciellt varnade för bandsågen som man lätt kunde såga av sig fingrarna på. Snickarna berättade att en elev varje år råkade ut för detta, så vi var ganska nervösa när vi använde den. Min vän och kollega berättade vilken lättnad hon kände när en av kamraterna hade sågat av sin fingertopp, för nu var ju kvoten fylld det året och hon kunde slappna av.

När jag flera år senare återvände till skolan som lärare kunde jag återuppta mitt umgänge med de trevliga snickarna och deras maskiner. Det blev många alster, som bokhyllor, vindrutor till passbåten och mycket mer. Mitt eldprov blev emellertid den humidor jag byggde av körsbärsträ från ett träd som jag fällt på min frus sommarställe i Tranås, torkat och bearbetat på lämpligt sätt.

När man arbetar blev det ju inte så mycket tid trots närhet till verkstaden, men jag såg fram emot pensioneringen när jag kunde ägna mig mer år slöjdande. Under tiden samlade jag på allehanda vackra träslag och köpte på mig maskiner och verktyg peu a peu. Jag såg till att inga vänner eldade upp sina fällda fruktträd och kunde stanna bilen när jag såg att någon fällt ett större lövträd i sin trädgård och gå in och be om några bitar – helst de vresigaste grenklykorna eller rotändar för de var vackrast.

När pensionen närmade sig skulle jag göra slag i saken. Jag fastnade för knivslöjd eftersom det var objekt som var lagom stora för det jag kunde göra i en hemmaverkstad med de småmaskiner jag skaffat. Som en riktig karl från Bergslagens skogar tycker jag att knivar är både vackra och spännande verktyg, men så är en av mina släktlinjer från finska nybyggare också. Inte för att jag behöver knivarna, utan mer som konstnärliga artefakter, som man kan njuta av, hålla i handen och ibland även använda som verktyg i köket, trädgården eller verkstaden.

Jag insåg emellertid att både släktforskning, knivslöjd och att läsa kunde bli lite mycket om inte min fru också ägnade sig åt någon hobby så jag lyckades få henne intresserad av silversmide, vilket hon visade sig ha en exceptionell fallenhet för.

Ibland kunde vi till och med samarbeta som i den svarta ringen ovan där jag gjort "stenen" av ebenholtz som vi köpte på Kuba och bilden överst där min fru gjort dopskeden och jag asken av tuja som jag huggit ute på garriguen utanför byn.



Mitt stora prov som pensionär blev emellertid något större än ett knivskaft. Det blev handledaren till vår spiraltrappa i vårt franska hus – ett arbete som tog sex månader i anspråk allt från inköp av plankor till sista polering och vaxning.

Både släktforskning och vissa problem med ögonen kom sedan emellan mig och knivslöjdandet, men några alster blev det.

Min första kniv gjorde jag redan i Sverige. Det var en mycket enkel brukskniv som jag använder dagligen. Den är gjord av päronträ från det stora trädet i min barndoms trädgård i Järnboås. Träbiten hade legat på tork i tre decennier så nog var den mogen allt.

Mitt nästa försök var en kockkniv som jag gav min son i julklapp för något år sedan, Bladet är japanskt och inköpt i en affär för restaurangutrustning i Hong Kong. Det var bara att ta bort det enkla skaftet som satt på och göra ett vackrare. Det blev ett skaft i rötad björk, med dekorationer i silver, sjödränkt ek och vegetabiliskt ”elfenben”. Det är en nöt som ser ut precis som elfenben. Den sjödränkta eken är en bit av ett spant till en av de krigsskepp som sänkes under Kalmarkriget - kanske Elefanten. En god vän dök efter den som ung och skänkte en bit till mig.

Eftersom ett av våra barnbarn Emiliano gillar att slöjda gjorde vi en slöjdkniv åt honom under sommaren. Även den fick ett skaft av rötad björk med dekorationsrand av vide samt ett parerskydd av älghorn så att han inte av misstag skall skära sig. Knivbladet kommer från Erik Frost i Mora. Rötad björk åstadkom jag när jag fällde några gamla björkar på tomten i Björboholm. Man lämnar stockarna ute under vintern så att vissa svampar kommer åt att gå in veden och åstadkomma vackra mönster och färgskiftningar. Man får se till att det inte går så långt att veden blir mjukt dock. Mönstren framträder och förblir stabila när veden har torkat riktigt väl och man har behandlat den färdiga kniven med linolja och terpentin.

Just i dagarna har jag blivit färdig med en riktig ”gammelkniv” där bladet är handsmitt av verktygsstål av Svante Djärv och mycket rustikt. Skaftet är gjort av grovt ene som min bror fällt vid sommarstugan i Eda i Värmland och torkat under ett år. Ändförstärkningar är av buffelhornspets med dekorationer i silver och aluminium. Man kan inte ana att ene är ett så vackert träslag – hemligheten är bara att bearbeta det tillräckligt väl.

Det är inte bara att göra knivarna som är trevligt. Jag tycker också det är viktigt att veta proviniensen för varje kniv, dvs. knivsmed, träslag och andra material, ursprungsplats, vem jag fått materialet av och vem som nu har den färdiga kniven.

Just nu arbetar jag med en hiskelig japansk sushikniv som jag köpte i USA på 80-talet och jag nu vill uppgradera med ett nytt skaft. Det blir ett skaft av en oandvändbar bit av det golvträ som jag lagt in i övervåningen. Det är en vacker kvist av fransk vresig tall som är fullständigt genomdränkt av terpentin. Det tog nästan eld när jag borrade i den. En bit renhorn och lite mellanlägg av aluminium blir det också.

Om det blir någon tid mellan släktforskning och bloggande tänkte jag lära mig att göra knivslidor av läder också och kanske göra några vackra schatull till köksknivarna.