Det här är en teknik som uppfanns av den amerikanske ingenjören Frederic Winslow Taylor vid förra sekelskiftet och är mest känt som teorierna bakom Fords löpande band, men också för de flesta andra industriarbeten. Den hade sin storhetstid i svensk industri fram till 70-talet, varefter man mer och mer gått ifrån dessa tekniker. Den svenska vårdindustrin har nu återupptäckt den – man undrar bara vilka som fortfarande behärskar teknikerna och tror på dess nytta.
Taylor uppfann tekniken i en tid när hantverksarbetet var manuellt och utfördes efter den enskilde hantverkarens egna huvud. Detta passade inte den nya industrin med masstillverkning eftersom det var alltför utlämnat till den enskildes godtycke. Kvalitén blev lidande eftersom alla gjorde olika, men varierande metoder och skicklighet. På grund av bristande förmåga att ta till sig teori bland arbetarklassen på den tiden kunde man inte heller lära ut principer för tillverkningen till de flesta. Knepet var då att analysera arbetet och dela upp det i fragment som var så små att vem som helst kunde utföra dem – "löpande band". För detta behövdes nästan inga intellektuella utförsgåvor hos arbetarna och kvalitén garanterades så länge räckan av arbetare utförde sin lilla bit korrekt. Inget ansvar för varken planering, utförande eller kvalitet krävdes av den enskilde arbetaren – eller ens att förstå helheten eller syftet med sitt eget bidrag.
Jag hade förmånen att komma över en antikvarisk upplaga av Taylors berömda bok ”The Priciples of Scientific Management” och har läst och analyserat den ingående. Det framgår då att Taylors metoder inte, som många både kritiker och efterföljare tror, var ett självändamål eller handbok – bara en filosofi och förhållningssätt för att åstadkomma kvalitet och effektivitet med de kunskapsmässiga förutsättningar som den tidens arbetare hade. Han varnade till och med uttryckligen för att kopiera hans åtgärder utan att förstå dess tolkning i den specifika situationen. När han exempelvis föreslog åtgärder för att förbättra kvalitén vid kontroll av glödlampor, som framför allt utfördes av kvinnor eftersom Taylor ansåg att de var noggrannare och mer observanta än män, hade han helt andra förslag att komma med än när det gällde att montera bilar eller att skyffla kol. Där föreskrev han att kvinnorna skulle ha en obligatorisk paus varje timma då de måste lämna arbetsplatsen och gå ut i en öppen innegård och koppla av från det krävande arbetet – detta för att förbättra deras uppmärksamhet och därmed arbetets kvalitet. Han var också angelägen om att, beroende på arbete, regelbundna och olika långa pauser skulle tas för återhämtning i alla arbeten. Det var nämligen, enligt hans sätt att resonera, inte rationellt att kräva för långa pass eftersom man då slet ut arbetaren och fick ut ett sämre dagsverke. När det gällde de som skyfflade kol föreskrev han exempelvis användande av mindre skyfflar för att arbetaren skulle orka hålla en jämn takt mellan pauserna. Hans huvudprincip var alltid att få ut ”a good days work”.
Om Taylor hade levt idag när utbildningsnivån och förmågan att ta egna beslut, planera sitt arbete och ansvara för resultatets kvalitet är så oändligt mycket större skulle han troligen tagit fasta på det och gett allt större ansvar till den enskilde i arbetet - allt för att höja produktivitet och kvalitet. Det är just detta som skett i industrin trots stort motstånd från gamla taylorister som aldrig förstått Taylors principer, bara tagit till sig hans daterade lösningar, ofta de negativa delarna, utan att fundera över hur man idag borde arbeta i hans anda.
Vid tiden förslog Taylor åtgärder som ökade antalet personer som planerade, pekade och kontrollerade, medan hans teorier idag, med dagens kompetenta människor, skulle minska antalet personer som planerar, pekar och kontrollerar drastiskt. I offentliga sektorn gör man numera tvärtom i motsats till många industriföretag.
Jag arbetade under ett par decennier med dessa frågor inom industrin, bl.a. ingick jag i den grupp som utformade produktionssystemet för Volvos Uddevallafabrik där stort ansvar för planering, metoder och kvalitet gavs till bilbyggarna, till de traditionella ingenjörernas förfäran och som resulterade i de kvalitativt bästa bilar som Volvo dittills byggt. När jag senare försökte introducera liknande idéer inom sjukvården fick jag alltid kommentaren att ”man faktisk sysslade med människor, inte med bilar”. Jojo – man kanske borde följt med lite i utvecklingen innan man satte sig på sina höga hästar.
Vinjettbilden är lånad från Petterssonbloggen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar