Franska husdjur på lösdrift

I Frankrike får inte hundar gå lösa – de måste vara kopplade. Alla hundar i vår by går lösa. Man får heller inte ha med sig hund på restaurang eller på stranden. Man har nästan alltid med sig sin hund på restaurang och på stranden. Det roliga är att ingen vän av ordning skulle komma på tanken att protestera. Kanske beror det på att man inte har så många vänner av ordning och de man har får utlopp för sina drifter i trafiken. Men där skall man nog snarare kalla dem "vänner av oordning".

Katter däremot får gå lösa, men dom har ju den goda smaken att gräva ned sina lämningar och äter inte desamma heller, som hundar gör med förtjusning. Man ser inga katter på restaurang eller på stranden, men våra grannar hade en tam anka med sig på stranden förr i tiden. Ända tills den åt av kaninens mat och dog. Katter finns emellertid i massor i byn och de är lösa.

På grund av att både katter och hundar går fritt omkring har de ett väldigt avslappat förhållande både till varandra och till människor. En katt som jag hjälpte för något halvår sedan när hans ben hade skadats har bestämt sig för att adoptera oss, men det funkar ju inte eftersom vi redan är adopterade av vår stora hankatt – nåja - Hjalmar. Den lille krabaten är emellertid väldigt tuff och varje morgon jag öppnar fönsterluckorna hoppar han upp i fönstret och klättrar sedan upp och sätter sig på min axel och vill bli gosad med. Som belöning får han Hjalmars rester och det blir en del för Hjalmar är kräsen. Vi ställer ut det på trappan.

Häromdagen trodde jag det skulle gå illa. En av de normalt trevliga löshundarna i byn kom förbi och kände lukten av maten just när katten skulle smaka på. Hunden är i storlek med en schäfer och ganska imponerande. Nu tvärvände han och närmade sig matskålen med vibrerande näsborrar. Katten blev naturligtvis upprörd och burrade upp sig till dubbel storlek och fräste ilsket mot hunden, varpå hunden drog upp läpparna, visade huggtänderna och utstötte ett mullrande hotfullt ljud samtidigt som han gick mot katten i nedhukad anfallställning. Jag stod beredd att rädda katten från att bli biten och kanske få ryggen knäckt i hundens käftar, men jag behövde inte oroa mig. Normalt sett brukar ju katter vifta några gånger med klorna och sedan sticka undan blixtsnabbt, men inte den här tuffingen inte. Han gick rakt mot hunden vilt fräsande och viftade med båda framtassarna växelvis mot hundens nos. Har ni läst Kalle Anka när Pluto springer sin väg och utstöter Yl-Yl-Yl-Yl med svansen mellan benen. Det var precis vad som hände. Innan jag han reagera hade hunden, bokstavligen med svansen mellan benen, sprungit i säkerhet vilt gnällande av skräck och troligen av skam. Katten vände sig om och fortsatte sin måltid spinnande.