”Du minns väl hans pappa”? sa hon. ”Han levererade ju varje morgon nysilad mjölk till skolbespisningen”.
”Du menar sådan där opastöriserad mjölk som är farlig att dricka enligt Socialstyrelsen?” sa jag.
”Jaså är den farlig – vi dog inte av den”, sa hon. ”Bonden kom ju varje eftermiddag också och hämtade alla rester från bespisningen som han gav till sina grisar”, berättade hon vidare.
”Du vet väl att det är förbjudet att ge grisar rester från restauranger och butiker idag på grund av smittorisken sa jag. Dom måste ha köpefoder på nermalda kadaver och annat godis idag.”
”Ja käre nô’n sô toki't”, var hennes svar. ”Det blev gott kött i alla fall”.
Min mor har förvärvsarbetet sedan jag var liten vilket var mycket ovanligt och inte särskilt väl sett av väninnorna i byn som alla var hemmafruar. Hon har alltid varit och är fortfarande en kvinna som kan ta för sig och vet vad hon kan. Det hindrade inte att en, mig närstående, feminist på 70-talet, undervisade min mor och försökte få henne att förstå att hon inte var tillräckligt medveten i sin kvinnoroll och hon borde anta ett mer feministiska förhållningssätt i livet. Det uppskattades inte.
När jag, som en ganska främmande fågel, på sent 60-tal började studera på arkitektskolan fick jag kamrater, som till 90 % kom från, vad jag ansåg vara, överklassen. Jag hade således mycket att lära. Inte bara att det mesta jag tidigare tyckt om var bevis på dålig smak. Exempelvis fick jag lära mig att jag hade bristande klassmedvetenhet. Att jag redan som 14-åring blev ordförande för den lokala SSU-klubben och hade uppfostrats i en mycket politisk familj var bara det yttersta beviset på detta. Jag hade impregnerats av det revisionistiska tänkandet sedan barnsben fick jag veta. Exempelvis fick jag lära mig, av mina mer upplysta kamrater, mängder av saker som jag aldrig tänkt på. Genom klassanalys hade man exempelvis kommit fram till att algeriskt rödvin var det enda en rättrogen marxist kunde dricka. Min enda ursäkt var väl att vi inte drack särskilt mycket rödvin hemma. Hur som helst var jag ett offer under det kapitalistiska oket och måste ledas av den elit som visste bättre. Mina egna synpunkter och brist på känslan av underlägsenhet och kränkthet var inte intressanta – jag förstod inte bättre. Vad kunde man förvänta sig av en arbetaryngling?
Underligt nog är jag fortfarande lika vilsen och behöver uppfostras. När jag var liten åt vi negerbollar. Att de inte finns länge som benämning har jag förstått, men i övrigt är jag lite vilsen. Även om ingen tror på mig så kan jag berätta att ”neger” inte var ett skällsord på den tiden – det var benämning på en person med mörk hudfärg. Det fanns också mulatter, mestiser, kreoler och lite andra sorter fick vi lära oss i skolan. De flest av oss hade aldrig sett en mörkhyad människa, men vi visste från söndagsskolan att de var från Afrika och att de var hedningar som måste omvändas till kristendomen av missionärer. Det var väldigt tragisk att de aldrig hört om Jesus fick vi lära oss så missionärer var ett högstatusyrke. Vi hade en manshög sparbössa i form av en neger i söndagsskolan där vi lade vår kollekt på en bricka och då bockade han. Lustig nog hade han turban och väldigt fina kläder. Kollekten gick till hednabarnen.
Vi hade negerdockor, indianutrustningar och målarböcker med kineser som hade hårpiska i och lite andra sådana leksaker som var väldigt kära. Så åt vi, som sagt, negerbollar, som hette så för de var bruna inte för att vi tyckte de var dåliga på något sätt. I många språk betyder ordet bara svart och så var det tills amerikanarna envisades med att ge det en annan betydelse. Den första mörkhyade person som fick ett ansikte för många svenskar var Floyd Patterson och många amerikaner är fortfarande förundrade över att en person som gav vår nationella storhet Ingemar Johansson dalj kunde bli så oerhört älskad i Sverige. Två andra oerhört populära idoler på den tiden var Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men – åter till bakverken. Jag hörde på radion en ”antirasistisk” person som på fullt allvar berättade att vi kallade våra bakverk för det vi kallade dem på den tiden för att de symboliserade svarta personers pungkulor med vita löss på. Var får man allt ifrån? Jag påstår att nästan ingen i Sverige på den tiden visste att amerikaner kallade pungkulorna för ”balls”. Dessutom hade vi nog inte så pervers föreställningsvärd ens.
Att även ordet ”balls” var tveksamt att använda fick jag lära mig när min son gick på high-school i USA och jag vid ett besök spelade golf med honom på en ovanligt knepig bana. Han höll på att dö av skam när jag högt påpekade att ”I am soon out of balls” och sa att jag behövde fylla på förrådet. Så det kan bli!
Nu har det inte hänt så mycket genom åren. Min omedvetna fundering idag är hur dom vita välutbildade, troligen Stockholmare, är funtade som viger sitt liv åt att plocka sönder godispåsar för att hitta rasistiskt godis som dom kan förfäras över och sedan insistera på att andra skall känna sig kränkta av. Men så erinrar jag mig samma sorts människor från 70-talet och inser att det inte är så stor skillnad i att undervisa arbetarungdomar om när och av vad dom bör känna sig kränkta och att undervisa människor med annan hudfärg om när och av vad dom skall känna sig kränkta och diskriminerade. Enda skillnaden är väl att beskyllas för att vara omedveten revisionist kunde man stå ut med, men att beskyllas offentligt för att vara rasist idag är betydligt värre och ändå utdelar man ofta den bannbullan utan att verkligen ta reda på vad personer står för.
Man kan bara konstatera att man kan förtjäna rättfärdighetens stämpel endera genom sina egna goda gärningar eller genom att pådyvla och tillskriva så många andra som möjligt orättfärdiga gärningar, egenskaper och åsikter. Metoderna har förekommit i alla tider bland självrättfärdiga fundamentalister oavsett om det gäller politik, religion eller moral.
Bilden ovan är lånad av den geniale Jan Berglin och heter Negerbollar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar