Languedocs bästa restauranger

Klockan är 9 på kvällen – det är 27 grader och stilla. Jag sitter på takterrassen och tittar på de svärmar av tornflygare och svalor som jagar mat åt sina nykläckta telningar. Jag hoppas det är fåglar i alla fall och inte drönare utskickade av Google för kartlägga våra levnadsvanor. Hur som helst så är det väldigt skönt – jag har njutit av en handrullad, nästan kolsvart  Macanudo Maduro som jag köpte idag. Min fru tyckte den var dyr - 7 euro för en cigarr, men jag påpekade att den kostade lika mycket som hennes paket Marlborough Light och den räcker dubbelt så länge. Jag röker max en gång per vecka nämligen.  Till rökverket drack jag en Garibaldi – vi fick lära oss i Italien att Campari med apelsinjuice kallas så. Det är bra att dricka något syrligt till cigarr eftersom röken är basisk. Man slipper halsbränna och smaken kommer fram på ett bättre sätt. Min fru ser på fotboll mellan Portugal och Spanien – hon säger att Portugal spelar bra.

På dagarna är det väldigt varmt och när det börjar närma sig 35 grader vill jag inte gärna sitta i solen – då är skuggan trevligare.  Jag har nämligen ingen aktiv önskan att sola mig, men är gärna ute.  

Egentligen vill jag berätta om mitt senaste projekt. Jag har börjat en ny websida där jag beskriver alla bra restauranger vi besökt med vänner i regionen. Det har blivit ganska många under åren och nu vill vi gärna dela med oss av erfarenheterna till semestrande i Frankrike och alla som bor här nere mer permanent.  Sidan heter Best Eating Out in Languedoc och kommer med tiden att bli ganska fyllig. Läs gärna, kommentera och framför allt sprid informationen om sidan till alla frankofiler ni känner.


Här är länken i klartext för säkerhets skull: http://best-eating-out-in-languedoc.blogspot.com/

Visst är det spännande att se ett frysskåp frosta av?

10 minuter i sträck orkar jag se på fotboll. Det är ungefär lika spännande som cricket, som jag inte heller begriper ett smack av. När det gäller fotboll så trodde jag att jag begrep att man skall springa framåt och försöka sparka bollen in mellan stolparna, men det verkar inte vara så aktuellt. Sverige var i och för sig duktiga och gjorde faktiskt 5 mål på två matcher, men så fick dom dalj och åkte ut också. Nej spelet skall tydligen ske på det som kallas mittfältet där man skall dutta den fram och tillbaka tills det andra laget tar den. Skulle man mot förmodan komma i närheten av målet så skall man dutta bollen bakåt, i sidled eller till någon som har en motspelare i knät. Ibland är det någon stolle som klipper till bollen så fort det blir läge, exempelvis vår egen Zlatan och då blir det ovationer om det blir mål och han får omedelbart löneökning, men om det inte blir mål får den stackar saten massiv kritik för att han att tror han skall skjuta på mål.

Kanske dom skulle använda lite av tiden dom sitter hos tatueraren eller hos hårfrisörskan till att träna skott mot mål så skulle det bli roligare att titta på. På den tiden jag bodde i Sverige och hade råd att spela golf tröstade jag mig med att jag inte behövde betala så mycket per slag i alla fall när det gick verkligt uselt. Samma sak verkar gälla för fotboll nu för tiden - det gäller att få så mycket betalt per mål som möjligt och det blir ganska mycket så lite resultat som dom visar. Tänk om någon annan yrkesgrupp uträttade lika lite av det som är själva idén med jobbet som fotbollsspelare gör. Lek med tanken när det gäller kirurger, lärare, bönder eller vad ni vill. Tänk er att dom inte åstadkommer ett skvatt, men dom gör det snyggt och med en utmärkt teknik.

Dom som gillar fotboll hävdar ju att det är så fantastisk skickligt och tekniskt avancerat, men det handlar ju inte om att dutta boll utan att göra mål. En del menar att fotbollen idag är av så hög klass att det är därför det inte blir mål. De argumentet är av samma sort som den som framförs av engelsmän, nämligen att skälet till att deras mat är så tråkig är att dom har så oerhört fina råvaror så dom behöver inte krydda och ha sig. Om det nu är så att spelarna har blivit så skickliga att det inte går att göra mål så får man väl ändra reglerna då så man inte somnar. Kanske man som i brottning skulle införa en passivitetsregel när duttandet blir för trist.

En av dom svenska hockeycoatcherna - jag tror det var Hardy Svan -  sa en gång att det finns två helt olika strategier för att spela hockey. Det ena är att inrikta sig på att aldrig förlora - det andra att inrikta sig på att alltid vinna. Jag vet vad jag föredrar när det gäller sport.

Det blir nog Midsommar nästa år också

Midsommarfesten var väldigt lyckad i år. Speciellt fin blev den koriandergravade laxen. Förra året blev jag övertalad av fiskhandlaren att köpa vild lax och det var inte så lyckat. Den var inte bara dyrare än vanlig lax utan saknade också fett efter sitt arbetsamma simmande i frihet. När man gravade den blev den stenhård och fick en gummiliknande konsistens - nej randig av fett måste en gravad lax vara. Andra halvan av laxen enrisrökte jag i den stora röklåda som jag har skickat efter från Danmark. Det blir väldigt gott, men det är slabbigt att göra rent en röklådan efteråt. Så hade vi heminlagd sill gjord på ABBAs inläggningssill - ett äventyr som jag berättat om tidigare. Tråkigt nog hade vi köpt senapssill på IKEA och den är meningslös sedan dom gick över till sitt eget märke, så det var sista gången. Givetvis hade vi diverse snapsar till sillen, men sedan blev det vitt vin till resten. Vi är ju i alla fall i Frankrike. Gästerna var från Frankrike, England och USA och alla, med ett undantag njöt av den svenska maten.

Så kan vi återigen konstatera att domedagen inte inträffar i år heller. Vinfälten ser helt fantastiska ut beroende på att grundvattenreserverna är välfyllda. Man måste konstatera att den utlovade öknen som vi successivt går mot här nere återigen blivit uppskjuten på obestämd tid. Har ni föresten märkt att man inte talar om "global warming" längre utan nu är det "climat change" som står för framtidens katastrof. Praktiskt, för då kan vi oroa oss för alla sorters väder oavsett hur det är. Annars är man inte så mycket för att oroa sig här nere i södern. De obligatoriska domedagsrapporterna om hudcancer, fästingar och annat farligt som vi i Sverige älskar så fort det kommer en solglimt säljer inte så bra i Frankrike. Vad gäller solen kan det bero på att man har ett ganska avslappnat förhållande till den. Man går och sitter helst i skuggan, men har alltid något på huvudet och om man solar så är det kräm med solskyddsfaktor 30 som gäller.

Det är ganska intressant att se hur svenskar och engelsmän förhåller sig till solen. Många av våra vänner anser att en lyckad vecka hos oss måste innebära andra gradens brännskador första dagen och att man kan skryta med en kropp som ser ut som en fnasig fjällbjörk när man kommer hem. i försöker varna och säga att kräm med skyddsfaktor 8 inte räcker och att man nog skall ta det försiktigt i början, men dom vill "pressa" som det heter.

Engelsmännen är ännu värre för dom vill ju inte bli solbrända utan ståtar med albylvita kroppar som dom exponerar under en parasoll på stranden. Det är bara det att sand reflekterar sol bättre än vatten så även när dom sitter i skuggan så bränner dom fullständigt upp sig på någon timma. En tunn T-tröja hade nog inte skadat.

Oväsen, ogräs och okonst.

Oväsen kallar man det i mina hemtrakter det som dom flesta kallar oljud. Inom arbetsmiljön kallar man det buller och definierar det som icke önskat ljud. Alla som blivit utsatt för någon annans musiksmak på hög nivå inser att vad som är oväsen är väldigt subjektivt. Det finns emellertid också en lagstadgad gräns för vad som är buller i olika situationer. För vanliga arbetslokaler får det inte överstiga det maximala värdet av 80 dB(A) under en arbetsdag. Detta är oavsett om ljudet är oönskat eller önskat.

I morse hörde jag på ett trädgårdsprogram på radion som talade om ogräs. Vad är egentligen ogräs och hur skiljer det sig från vilka växter som helst? Återigen är det väldigt subjektivt. I programmet talade man om att vallmo var ett ogräs i trädgården. Jag som samlat vallmofrön överallt i världen där jag träffat på dom och spritt ut i min trädgård blev förvånad - dom är ju så vackra. Här i Sydfrankrike är vallmon den typiska vårblomman. Man kan se hela fält intensivt röda av vallmo och varje dikesren lyser som eld. Vad gäller utbredningen kan den nog kallas ogräs, men hur man kan tycka att något så vackert är oönskat förstår jag inte eftersom det inte skapar någon olägenhet. Jag kan förstå bönder som hatar vallmo, blåklint och prästkragar i sina grödor, men i trädgården? Eftersom man odlar vin och oliver i Sydfrankrike kan vallmon gärna få breda ut sig. Här finns ingen säd som den konkurrerar med och förorenar. Till och med flyghavre prunkar i mängder här nere, något som skulle få en svenska bonde att få hjärtslag och orsaka konkurs.

Vad som är ogräs är således relativt. I Brasilien upplevde jag hur Flitiga Lisa var en pest överallt och mina vänner hade oerhörda problem med Brudorkidéer i sina hängrännor, men dom fick vara för dom var ju så vackra. Dom flesta fransmän skulle nog var lyckliga om dom såg en svensk gräsmatta på våren täckt med maskrosor. Vilken underbar tillgång till denna läckra grönsak skulle dom tycka.

Slutligen undrar jag om man kan tala om okonst, dvs. icke önskvärd konst. Jag hörde en man på radion härom morgonen som hade talat med Lars Vilks om detta. Vilks hävdade att när han ritade rondellhundar så var det konst och skulle skyddas av såväl konsten frihet som lagen om yttrandefrihet, medan om någon annan, icke konstnär, gjorde samma sak så kunde det klassas som förargelseväckande eller till och med som hets mot folkgrupp.

Eftersom jag inte kan låta bli att dra långtgående paralleller där inga paralleller kan dras så undrar jag över följande. Vad som är oväsen bedöms av mottagaren med hjälp av definitionen "icke önskvärt ljud". Dessutom ger lagen en begränsning av allt ljud därför att det anses vara skadligt. När det gäller ogräs så görs bedömningen utifrån sammanhanget men där är det viktigt huruvida växten i fråga är avsedd att finnas just där. Vill man inte ha tulpaner i sin gräsmatta, men dom ändå kommer tillbaka år efter år så kan man definitionsmässigt se dom som ogräs.

Hur skall man då betrakta konst? Det är allmänt vedertaget att det är konstnärens intentioner som bestämmer om konst är konst och det har inget alls att göra med hur vi som konsumenter/betraktare drabbas, reagerar på eller förstår konst. Här finns inga andra kriterier på konst och okonst annat än producentens intentioner. Det anses till och med enligt en del utövare vara en förutsättning att andra i samhället blir kränkte och provocerade av riktig konst. Det är bara dålig och ointressant konst som vi icke konstnärer tycker om. Detta är speciellt intressant eftersom vem som helst kan hävda att han/hon är konstnär utan varken examen, utbildning eller andra tecken på sin status annat än sin egen utsaga. Ändå ger samhället och lagen större friheter till denna företeelse än till någon annan gren jag kan komma på. Nog är det intressant?

Om det nu skulle vara någon konstnär eller annan person som känner sig arg och kränkt över mina reflektioner så vill jag bara meddela att jag betraktar mig som en konstnär som låter, för normala människor, fullständigt orelaterade association gestaltas i ord.

Världens dyraste sill till midsommar

Till midsommar skall vi bjuda på världens absolut dyraste sill. Till Jul skickade vi efter två burkar ABBAs inläggningssill och sparade ena burken till midsommar. När vi nu tog ut burken såg vi att bäst-före-datum var 11-12-2011, dvs före det datum som ICA Hägernäs packade vår sillburk för att skicka till Frankrike. I och för sig tror jag att det är helkonserv, men å andra sidan står det kylvara på burken så det känns inte så trevligt att laga till den.

Vi ringde till ICA Hägernäs och berättade att dom skickat utgången mat till oss och fick som svar att det inte var några som helst problem att äta den ändå. Visst, sa min fru, men som princip är det ju inte så trevligt att man skickar utgången mat så vi ville nog ha en ny burk. Den kom på stört, men är nog den dyraste sill vi någonsin ätit. Portot för en sillburk var 92 svenska kronor.

Jag hörde ett konsumentprogram på radion om just utgångsdatum på konserver. Specialisten sa att de flesta konserver har oerhört lång hållbarhet, men om man stämplar på alltför lång hållbarhetstid så vill inte folk köpa det. Dom tror att det är något skumt med maten. Jag minns när jag gjorde min militärtjänst som kvartermästare. Då har man ju hand om all mathållning i fält. Vi tog då ut mat ur mobiliseringsförråden för att få lite rotation på det som låg där och vi använde då köttkonserver som var förpackade strax efter kriget och det var inget fel på dom inte. Så - killen på ICA hade i sak rätt att det hade gått utmärkt att använda sillen som gått ut för 6 månader sedan, men det bör man ju inte använda som argument mot en kund när man skickat sådant som officiellt gått ut. I radioprogrammet fick jag också lära mig att bäst-före-datum oftast är satta onödigt kort och beräknade för att varorna förvaras i rumstemperatur. Man behöver således inte slänga mat bara för att datumet säger så. Det bästa är att lukta eller kanske smaka på maten - då framgår det tydligt, i de flesta fall, om det är något fel på den.

Annars är det tristare med midsommar utomlands numera. IKEA har slutat sälja alla dess utmärkta svenska varor som dom hade förr, som OP Andersson, riktigt knäckebröd, fina sillinläggningar, gott svensk öl, brännvinsost och Boxholms kryddost och diverse annat gott. Nu skall det bara vara IKEA-snaps, IKEA-öl, svag och stark IKEA-ost och IKEA allting. Meningslöst att åka dit för sådant skräp. Grejen är ju att man alltid handlade för över en tusenlapp även om man bara åkte dit för en flaska OP-akvavit. Det missar IKEA nu. Så går det när räknenissarna tar över ett företag.

Ett gott liv eller en solidarisk ättestupa?

Grekland blöder, men vill inte gå till doktorn, Spanien har insett att dom nog måste besöka akuten, i Syrien mördar man sin egen befolkning och i resten av Nordafrika håller man på att i demokratisk ordning avstå från demokratin och införa religösa lagar. I världen bästa och mest välordnade land har en majoritet av inringarna nu i en hel vecka, på bästa sändningstid mellan 09.20 och 10.00, varje morgon upprörts över frågan huruvida präster skall få välsigna kyrkobesökare eller ej på skolavslutningen.

I morse bankade det på dörren hos oss. Utanför stod en yngre kvinna och en äldre man - kvinnan med ett färglatt papper i handen. Jag gjorde en bedömning - Mormoner, nej för illa klädda, Jehovas  Vitten, nej såg för eländiga och olyckliga ut. Dom tillhörde någon "kostväckelsekyrka" och skulle frälsa mig till sin lära om hur jag skulle bli frisk och stark och leva för evigt genom att inte äta något som jag gillade eller kunde få tag på i vanliga affärer. Deras skrift hette på känt maner "Vakna .....", någonting. Kanske hade jag tagit dom på allvar om dom hade varit två glada, rosiga och friska människor med ett BMI över 15, men de här personerna var verkligen inte några reklampelare för ett sundare liv. Ofriskare människor får man leta efter så jag tackade så mycket och stängde dörren.

Fransk TV hade ett program om att Frankrike har världen högsta andel hundraåringar. Om jag minns rätt är det 15 000. Man diskuterade orsakerna, men kunde inte ge något entydigt svar. Man talade mycket om livsstil, men en geriatriker menade att det man normalt menar ju är "sund" kost och "sunt" liv, men några sådana samband kunde man inte finna. Många drack vin dagligen, dom var ofta rökare och älskade fettet på köttet. Däremot var dom ofta aktiva människor långt upp i livet, både fysiskt och socialt.

Under de över 20 år vi regelbundet vistats i Frankrike har vi sett en stor förändring. De första tio åren förundrade vi oss över hur smärta fransmän var trots all mat dom hävde i sig. Min fru som är en normalt dimensionerad nordeuropeisk kvinna kunde inte hitta kläder som passade i Frankrike - allt var för smått. Numera ser vi med förfäran hur feta människor är även här i Sydfrankrike - inte överviktiga utan faktiskt feta. Min fru har numera inga problem att finna normala storlekar på kläder. Samtidigt vet vi att den äldre generationen åt vad vi ibland kallar medelhavskost - eller snarare husmanskost som bestod av mycket kött, gärna anka och fet anklever, mycket olja och här nere - skaldjur av alla de slag. Proteinintaget bestod av främst bröd och så åt man grönsaker beroende på säsong. Man kan nu läsa i tidningen att de senare generationerna mer och mer går över till amerikanskt inspirerad diet. Snabbmatkedjorna med McDonald i spetsen är nu vanliga. I affärens varukorgar ser man numera berg av kolhydrater i form av söta drycker, kex, flingor och mängder av halvfabrikat. Till detta köper man lågfettprodukter som hyllorna är fulla av. Pizza, pasta och annat har kommit ovanpå det gigantiska brödintaget. Jag tror inte så många av dessa personer blir 100 år trots bra sjukvård, men man vet ju aldrig - kanske det man äter är underordnat andra saker i livet.

Utan att veta något om det så tror jag att det aktiva livet är en nyckel till att hålla sig/känna sig frisk och att ha ett rikt socialt liv med vänner, grannar och familj långt upp i åren. Man har i Norrland kunnat konstatera mycket stora förbättringar av de gamlas hälsa och därmed vårdbehov bara genom att en distriktssköterska ringer upp åldingarna regelbundet och frågar hur dom mår och pratar en stund.

Frågan är om detta är ekonomisk försvarbart. Visserligen sparar man kostnader i vården, men de gamla lever ju troligen längre och slitet på samhällets resurser för att inte tala om vår planets miljö. OK - jag är sarkastisk, men det finns faktiskt en falang inom miljörörelsen som anser att eftersom människan är roten till alla hot mot miljön bör vi göra oss av med dom onödiga. Så sent som för någon vecka sedan ringde en kvinna till Ring P1 och förespråkade ättestupa. Hon skulle själv med glädje kliva över kanten när hon blev 65 för att lämna en bättre värld vidare till kommande generationer. Att de gamla ur samhällsekonomiskt hänseende är en belastning vet varje ekonom i ett land där man anser att hjärnan förtvinar och man blir fullständigt onyttig så fort första pensionsutbetalningen kommer in på kontot. Det kanske är i det perspektivet man skall betrakta Reinfeldts förslag om att man skall kunna få arbeta till dess man är 75 om man vill.

En ljudlig hyresgäst

Vid 5-tiden i morse väcktes jag av ett besynnerligt ljud. Det var ett regelbundet ljud som upprepades med en sådan enformighet att det måste vara någon mekanisk grej i huset som höll på att paja ihop. I mitt dvalaliknande tillstånd gick jag snabbt igenom alla tänkbara ljudkällor, men insåg snart att det inte fanns något som kunde orsaka ljudet inomhus. Trott som jag var bestämde jag mig för att det var på gatan eller från något grannhus och fastän ljudet bara malde på somnade jag om. Nästa gång jag vaknade var vid 8-tiden och kunde konstatera att ljudet fortfarande fanns där. Med samma regelbundna enformighet hade det således pågått i timmar.

Om ni tänker er ett ljud som orsakas av att ett cykelhjul roteras i maklig takt och för varje varv, med ungefär en sekunds mellanrum tar det emot något så ett ljud framkallas - ett ljud som är ett mellanting mellan en lite ostämd flöjt och ett lager som håller på att skära ihop. Jag var helt enkelt tvungen att gå upp och undersöka det. Det kom uppifrån i huset. Jag gick sakta uppför trapporna för att kunna lokalisera varifrån det kom och ju närmare den öppna terrassdörren jag kom ju starkare blev det. Jag började tro att det var TV-antennen som vred sig fram och tillbaka i vinden och orsakade ljudet när den skavde mot sina fästen. Det som talade för det var att det var vindstilla så jag började fundera om det inte var något levande som orsakade ljudet. Därför smög jag mig sakta ut och fann källan till oljudet.

Högst upp på TV-antennen bredvid vindmätaren satt en praktfull Härfågel och trumpetade. Han var så nöjd att ha funnit den absolut högsta punkten i byn och hoppades naturligtvis att någon lämplig hona skulle imponeras av både hans upphöjda position och hans, i hans tycke, vackra sång. Vart duvan som haft sin reklamplats där i veckor tagit vägen vet jag inte. Kanske har han funnit sin partner och vilar sig efter väl förrättat värv.

Bortsett från ornitologiska studier har vi en fullspäckad vecka. Eftersom det har blivit riktigt varmt är det alltid frågan om var man skall åtnjuta värmen. Min fru föredrar stranden och jag kan stå ut där om jag har skuggande parasoll och en bra bok nedladdad från svenska biblioteket. Båda tycker vi emellertid att det är trevligt att njuta uteliv tillsammans med goda vänner, gärna i kombination med god mat. Häromdagen träffade vi Anne, Janne och Ylva för första gången, åt en mycket god lunch och såg deras fina hus i en "by nära oss". Anne och jag har tidigare haft blogg- och Facebookkontakt så det var väldigt trevligt att träffa hela familjen "live" så att säga.

Det finns några få svenska familjer i omgivningen, som vi endera fått kontakt med genom min aktivitet på nätet eller genom tips från vänner i Sverige och i något fall är det kontakter från hembygden. Det trevliga är att alla svenskar vi känner här nere inte har några ambitioner att skapa någon svenskkoloni utan försöker på alla sätt att smälta in i det franska samhället och blir då som vilka vänner som helst tillsammans med franska, engelska, amerikanska och andra nationaliteter.

Revbenspjäll i tropisk värme

35 grader varmt, vilket känns ganska ovant efter en ganska kall vår. Vi hade bjudit våra amerikanska vänner på minnesafton efter vårt besök hos dom i Boston. Dom skulle prova de revbenspjäll som en granne till dom gett oss receptet på. Det blev en trevlig kväll, men eftersom en av gästerna hade med sig en ganska stor Cohibacigarr åt mig så blev det tillsammans med ett glas lagrad kubansk rom lite mycket av stimulantia för en ickerökare som jag.

Det var emellertid en fantastisk kväll med 22 grader ända till klockan 11 när gästerna gick hem. Jag var ganska trött på morgonen så det var välkommet när vi blev bjudna till några andra vänner på lunch. Vi tog med oss resterna från kvällen innan och kunde koppla av - somliga i poolen, somliga vid sidan om. Dessutom kunde jag skriva den här bloggen.

Recept på torrmarinerade revbenspjäll.

En hel sida revben gnides in med salt, peppar, paprikapulver, vitlökspulver, ingefärspulver, samt cayennepeppar. Lägg köttet i kylen över dagen. Sätt ugnen på 110 grader och stek i långpanna i 2 timmar eller tills köttet lossnar lätt från benen. Ringla olja i botten på långpannan och även över köttet före stekning. Till det äter vi cole-slaw som man kan göras efter smak. Det är gott!!

- Posted using BlogPress from my iPad