Är det en merit att göra bort sig och vara okunnig?

Från en utländsk horisont ter sig Sverige väldigt speciellt ibland. De franska socialdemokraterna valde en ny ledare för inte så länge sedan. Det var en strid på kniven mellan de otaliga kandidater som ville leda partiet och som hoppades bli landet ledare i nästa val. Trots att socialisterna inte var annat än ett oppositionsparti kunde man följa kampen i offentliga debatter i radio och TV. Alla partimedlemmar kunde sedan delta i valet av ordförande genom ett landsomfattande val. Även om man inte var medlem tidigare kunde varje fransman som ville, lösa ett medlemskap i partiet och därmed lägga sin röst. Många fransmän kritiserade att man var tvungen att vara medlem av partiet för att få delta i valet. Det fanns ju ändå risk/möjlighet att det var landets näste president som utsågs. Kampen var hård och de olika kandidaternas företräden ventilerades och deras kunskaper och förmågor diskuterades offentligt.

I Sverige vill ingen bli ordförande för det parti man vigt sitt liv åt och som i trekvarts sekel dominerat svensk ploitik. Alla säger nej när dom blir tillfrågade numera, för att sedan efter massor av trugande "ställa upp för partiet" i slutändan och dom som inte blev tillräckligt trugade och missade att få den post som dom påstod sig inte vilja ha blir sura och försöker på alla sätt motarbeta den som blev vald. Det är ju självklart att man inte kan ha en öppen process, som i Frankrike, eftersom det inte finns några kandidater i Sverige.

Mona Sahlin var den som "ställde upp" när alla andra kvinnor sa nej och det var ju inget drömläge för en ledare direkt. Håkan Juholt blev utsedd, jag säger inte vald, på något sätt och på grunder, som ingen verkar kunna redogöra för. Hur det nu är med mediadrev, krypskytte, intern maktkamp och mycket annat som lett fram till hans avgång så är det ändå märkligt att det är så många som i radions P1 framhåller hans egen oskuld för det skedda och hans stora duglighet.

Förfärande många framhåller hans vanlighet som den största kvalitén. Att han inte är påläst, att han gör bort sig, säger grodor och att han inte är särskilt utbildad anses vara berömvärda egenskaper för att leda Sverige. "Han är som vi andra och ingen akademiker", som någon sa. Att det med den kravlistan skall vara så svårt att finna lämpliga kandidater förefaller märkligt. Är alla socialdemokrater alltför kunniga, intellektuella och omdömesgilla för att komma ifråga?

Nu är ju inte det något nytt i svensk politik. Torbjörn Fälldin var ett exempel på samma sak och Gudrun Schymans popularitet ökade för varje gång hon gjorde bort sig. Det framhålls ofta att både Sträng, Per-Albin och andra började sina banor som "vanligt folk". Nu var det ju inte så lång tid som dom var "vanliga" utan absorberades ganska snabbt av arbetarrörelseeliten och fjärmade sig ganska ordentligt från "dom vanliga". Troligen var dom emellertid både dugliga och intellektuella, men hade klokheten att dölja det bakom en anspråkslös fasad.

Att det skulle vara ett problem inom svensk politik att företrädarna är för kunniga och allför utbildade har jag emellertid svårt att förstå. Inte har dom flesta fått sina positioner på intellektuella meriter eller kunnighet inom sitt område. Karriären har ju ofta börjat med att dom har en far eller farfar som var stor inom partiet och sedan har dom vandrat upp genom partihierarkien steg för steg från scouterna, via ungdomsförbund och hela tiden haft lagom rumsrena åsikter som inte avviker alltför mycket från partilinjen och en god förmåga att byta åsikt när så påkallas. Att några gjort ett kort gästspel på någon högskola får väl mest ses som dekoration i meritförteckningen.

Om man berättar för människor i Frankrike att det är en merit i Sverige att inte vara utbildad och att göra bort sig så tror dom att man skojar - om det inte gäller äktenskapsbrott förstås för det är inte att göra bort sig i Frankrike. Troligen är Sverige ensamma om sin inställning till kompetens och troligen är det bara en svenska statsministerkandidat som kan sätta upp oegentligheter och tavlor på sin meritlista - det kan ju inte ens kungen göra längre. Vi kan ju föreställa oss hur glada vi skulle bli om våra lärare, kirurger eller busschaufförer skulle berömmas för att dom gör mänskliga misstag precis som "vanligt folk".

Då är det andra takter i USA där republikanerna skall välja presidentkandidat. Där är det ingen som tackar nej inte och inte döljer man urvalsprocessen i sammanträdesrummen heller. Där tar tokigheterna sig helt andra former. Man undrar lite hur republikanerna tänker när man smutskastar varandra på det grövsta, partikamrater emellan, under urvalskampanjen. Jag menar - en av dom skall ju bli republikanernas presidentkandidat. Tror man att all skit man gräver fram och alla lögner man fabricerar är glömt då, eller kanske man kan sälja det till Obama. Då kanske det är bättre, som i Sverige, där man talar och läcker skit till media bakom ryggen och sedan låtsas att folk kastar in handduken av fritt val i slutändan.