Födelsedag i matens tecken

Igår firade vi min frus födelsedag. Man skall ju inte tala om damers ålder, men jag kan ju säga att det var så jämt det någonsin kunde vara, nämligen en potens av 2, dvs. 2 upphöjt till x. Vad x står för kan den räkna ut som kommer ihåg sin matematik från skolan och då vet ni också hur mycket hon fyllde.

Vi har alltid haft som sed att anstränga oss riktigt ordentligt på matfronten när vi firar födelsedag. Spara får vi göra andra dagar. Vår vän Eva är ju på besök så hon och jag hade ett fullständigt perfekt samarbete i köket. Naturligvis hade min fru svårt att hålla sig därifrån så vi fick säga till riktigt på skarpen att hon skulle sköta om sig själv, lata sig, lyssna på musik, läsa, ringa och förhöra sig om det nya barnbarnet eller vad man nu gör när man blir påtvingad sysslolöshet.

Vi hade emellertid varit så smarta att vi valde mat som inte krävde enorma förberedelser och som vi dessutom visste tillhörde jubilarens favoriter. Hon hade ett önskemål - hummer - så det fick vi beställa från den lokala fiskhandlaren. Det var två mycket fina atlanthumrar på tillsammans 1 kilo som jag kunde hämta på söndag middag. En annan favorit är kalvkött och jag hade blivit bjuden på Tournedos Rossini i Paris och blivit så inspirerad så det fick bli kalvfilé Rossini.

Traditionsenligt inleddes middagen med Champagne som aperitif och sedan serverade vi foie gras med fikonchutney, krossad svartpeppar och grovt salt samt ett glas Sauternes. Sedan kom hummern som serverades naturell med en majonäs som jag rört ihop under dagen. Till det drack vi Tsarine Champagne som är väldigt god utan att kosta skjortan. För att bryta av lite efter hummern så hade vi köpt en äppelsorbet som serverades med en skvätt Calvados hälld över. Det kallas "knuff i magen" eller "hål i magen" eftersom syftet är att ge tillbaka aptiten innan huvudrätten.

Huvudrätt var som sagt kalvfillé enligt Rossinis recept med foie gras, tryffel, madeirasås och hela konkarongen. Det blev riktigt smarrigt om jag får säga det själv. Till det drack vi en riktig höjdare som jag fick på födelsedagen för två år sedan. Det var en Le Viala från Gérard Bertrand på Château l'Hospitalet. Vinet är en Minervois, La Livinière från 2003 och är, enligt Gérard Bertrand själv inte ett vin, utan en juvel. Det är fantastiskt när ett vin fyller upp hela huvudet med dofter redan innan man smakat på det. Givetvis gick den sista skvätten vin åt till några bitar mogen ost.

Som avslutning hade Eva bakat en fantastisk mandeltårta. Med expresso och ett litet glas likör "gjorde det inte ont" som man säger i Örebro. Cigarren inköpt på Kuba gick också att stå ut med, speciellt som min fru spelade piano i säkert en halvtimma som tack för maten.

Som kär gäst hade vi en engelsk väninna så jag hade tre damer att försöka föra ett spirituellt samtal med under middagen. Lyckligtvis tog maten den mesta uppmärksamheten så jag klarade mig undan ganska enkelt.

Nog finns det många bra restauranger runt i trakterna, men lägger man ned lite omsorg på råvarorna och väljer rätter man klarar av så är det svårt att få genomgående lika god mat på en restaurang som man kan göra hemma. Definitivt får man mer för mindre pengar hemma. Lustigt nog är inte råvarorna så hiskeligt dyra här, Det största hålet i plånboken var faktiskt den pyttelilla biten tryffel och så rödvinet förstås, men det var ju "fådda droppar", för att travestera Kurt Olsson.

Nu är det snart Evas födelsedag och sedan min egen att se fram emot.