Vi har hälsat på min mor och bror i Nora och det var trevligt. Som vanligt hade min mor - snart 87 år - bakat de mest utsökta småkakor och bakelser som man inte ens kan få på konditori numera. God mat fick vi också som vanligt. Jag berättade för en tid sedan hur förtvivlad hon var för att Folksam i samarbete med hennes fackförening och PRO stulit 50 ooo kronor från henne. Hon ringer numera nästan varje vecka till Folksam och beskriver för dom vad detta betyder för en gammal människa - inte på ett otrevligt sätt, men för att dom skall förstå vad dom gjort.
Hon bor i eget boende inom ett servicehem och klarar sig helt själv. Vid Jultid kom PRO till servicehemmet för att informera de gamla om sin verksamhet. Hon gick dit och fick information och en kopp kaffe. Sedan blev hon utkörd från sitt eget dagrum för PRO skulle bjuda de gamla som var medlemmar på lunch. De fåtal som inte var medlemmar fick "lomma hem" som det heter i Värmland. Hon tyckte nog, eftersom dom varit delaktiga i svindleriet, kunde ha bjudit samtliga närvarande på lunch.
Lustigt nog så skrev jag ett mail till både PRO:s tidning och SPF:s tidning för ett halvår sedan för att informera dom om att min blogg för pensionärer existerade. Jag fick ett mycket trevligt mail med "vändande post" från Veteranen som är SPF:s tidning, men PRO:s tidning besvärade sig inte ens med att svara mig. Är man en del av den svenska folkrörelsenoblessen har man väl inte tid att bekymra sig om sådant lappri. Detta skrivet av en person som är uppväxt i ett hem där folkrörelsesverige stod högt i kurs och där båda föräldrarna var djupt engagerade på alla plan, men med tiden blev alltmer besvikna och svikna.
Detta påminner mig om en historia som min fru berättat från sin barndom och som berört henne djupt. Som åttaåring bytte hon och hennes lekkamrat söndagsskola till Pingstförsamlingen i den lilla smålandsstaden. Skälet var att den nye svärsonens - min frus systers mans - familj var höga potentater i den församlingen. Den lilla flickan mottogs med glädje eftersom hon spelade piano helt underbart och gärna uppträdde vid olika evenemang. Vid årsavslutningen delades väldigt vackra Jesustavlor ut till alla söndagsskolebarnen - utom till min fru och hennes kamrat. De två små töserna var naturligtvis förtvivlade och grät strida tårar när dom kom hem till sina föräldrar. Modern ringde då till pingstförsamlingen och undrade om något misstag hade gjorts. "Inte alls", var svaret - "men det kan ju aldrig bli detsamma när barnens föräldrar inte tillhör församlingen så vi beslutade att dom inte skulle få några Jesusbilder".
Nog kan man dra paralleller mellan den svenska folkrörelsens tolkning av solidaritet och denna församlings tolkning av det kristna kärleksbudskapet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar