Nyårsfirande i Frankrike

Redan på morgonen på Nyårsafton knackade det på dörren hos oss. Det var borgmästaren och kommunstyrelsens ordförande som ville önska Gott Nytt År. Dom hade ganska många dörrar att knacka på under dagen eftersom dom skulle besöka alla i kommunen. Vi blev också påminda om borgmästarens aperitif som går av stapeln den 8 januari och är en mycket påkostad tillställning med massor av vin och tilltugg för alla som vill. Vi missar den i år eftersom vi är på Kuba då.

Annars är nyår inte särskilt högtidligt här. Vi var bjudna till grannarna på nyårsmiddag som var väl så påkostad som den skulle vara i Sverige. Champagne med små snittar med Foie Gras, ostron naturligtvis, languster samt lammstek, ostar, dessert och slutligen mer Champagne och små bakverk. Man var så mätt så man rullade i säng. I Sverige är vi ju vana vid högtidligheter på TV, deklamation av Jan Malmsjö, stort fyrverkeri, klockringning och högtidligt skålande, djupt tittande i partnerns ögon och kanske en liten nostalgisk tår som övergår i ett förväntans leende och naturligtvis pussande.

I Frankrike har man gett västgötalimaxet ett ansikte. Alla pratar och stojar, gräslig popmusik på hög nivå, tramsiga program på TV och så helt plötsligt börjar alla räkna ned det gamla året, ljuset blinkar ett par gånger och så skriker man Bon Anne, pussar på kind och så är det färdigt. Min fru och jag försökte ha en liten egen nostalgiseans, men det blev liksom ingen ro.

Servering av maten går till på lite annorlunda sätt än i Sverige. Den stora tallriken med kött, potatis, sås och legymer förekommer sällan här. Om man kombinerar på det viset gör man inte som i Sverige att man ställer fram en kartott med potatis, en såssnipa, lite legymer på ett fat osv. som var och en får ta från. Här lägger värden eller värdinnan för var och en. Detta görs oftast vid bordet och tallriken skickas till gästen. Vi blev ganska konfunderade när vi hade köpt en tårta en gång och skickade den först till en av gästerna. Han såg mycket konfunderad ut och visste inte hur han skulle göra. Här delar man nämligen en tårta i det antal delar som det finns gäster och lägger för var och en. Det var också vad vår gäst gjorde med ett undrande uttryck i ansiktet.

Annars äter man oftast de olika delarna i en måltid separat. Det kan börja med en förrätt som kan vara allt från en grönsallad med dressing, en bit gåslever, några skaldjur, lite charkuterier, en grönsak i vinegrette, tomatsallad eller något annat smått och gott. Huvudrätten är ofta en fisk, fågel eller en köttbit utan några särskilda krusiduller; detta läggs för gästen. Ostar är obligatoriskt och äts med bröd och kniv. Här får man ta själv, men helst inte stoppa kniven i munnen fastän inget annat redskap finns. Man tar en bit ost, ballanserar den eller smetar den på brödet beroende på konsistens och äter den genom att bita av brödet. Desserterna i Frankrike är seriösa historier – på restaurang går man oftast i däck. Det kan vara ett bakverk, en pudding eller helt enkelt frukt eller glass i enklare sammanhang. Till allt detta dricker man vin och vatten – mer vatten än man tror som svensk. Det stora glaset vid bordet är för vatten, det lilla för vin. Jag har ännu aldrig sett en svensk som vid första besöket på en fransk restaurang inte häller vin i det stora glaset. Lustigt nog är färgen på vinet inte så viktigt – man dricker vad man gillar. Vi tycker oss märka att på vintern dricker man mer rött och på sommaren här nere mer rosévin. Vitt blir det mest till skaldjur, men det går bra med rött också om man gillar det bättre. På sommaren drar sig fransmännen inte för att lägga isbitar ens i kvalitetsviner. Det genomgående för maten i Frankrike är att den är mycket regional och årstidsbunden. Man äter det man producerar lokalt och det som finns att tillgå för tillfället. Man är mycket noga med att betona att den byn odlar den bästa löken, föder upp de bästa ankorna, har den bästa osten osv. Det är därför väldigt spännande att resa i Frankrike eftersom maten på restaurangerna och i hemmen varierar kraftigt på ibland bara ett tiotal mil.

Men så var det Nyårsafton. Vi förstod att det förväntades att man skulle dansa på Nyårsafton. Inte för att jag har något emot att dansa, men när det största utrymme som finns till buds är en kvadratmeter och musiken är närmast olidlig så tycker åtminstone inte jag att det är särskilt lockande. Musiksmaken är förresten ett kapitel för sig här. Alla åldrar verkar gilla en speciell sorts musik som spelas överallt – på varuhus, fester eller i folks bilar. Det låter som en dåligt inställd radio som hackar mellan två eller tre program. Bakom detta hör man, i mina öron, en falsk kvinnlig falsettsång och över alltihopa ligger ett tungt diskodunk som går ända in i märgen. Jag frågade dotterns pojkvän som är duktig på populärmusik och han tyckte att det lät som Eurodisko på min beskrivning. Annars är ABBA oerhört populära här och man kan inte förstå att dom inte har samma megastatus i Sverige som i Frankrike. Än mindre kan man förstå att deras egen rocklegend Johnny Halliday knappt är känd alls utanför Frankrike. För dom är han i klass med Elvis – tror dom.

Idag får vi besök av grannarna och deras släktingar från Albi. Det blir svensk kalvstek med kokt potatis, gräddsås i snipa på bordet och gröna syltade tomater. Förrätt blir den sista biten hemgravad lax från Julen och till efterrätt Bavaroise som är en av min frus paradrätter förutom hennes sås till steken förstås som regelmässigt blir totalt misslyckad tills den är färdig och då är helt gudomlig.