Pensionärer - den sista resten av människor med civilkurage?

Det ringde en före detta anställd på Arbetsförmedlingen till Täppas Fågelberg på Ring P1. Han berättade att han efter att ha låtit sig intervjuas av lokalpressen om vissa ofullkomligheter i regelverket som är förknippat med den så kallade arbetslinjen, tvingats pensionera sig. Nu kunde han dock som pensionär fortsätta sin konstruktiva kritik av systemet. Mängder av före detta arbetskamrater hade ringt honom och tackat honom för hans uttalande, som dom tillfullo höll med om men inte vågade framföra. Täppas frågar numera var och varannan som ringer om dom är pensionärer och om dom tycker att dom kan säga mer vad dom tycker nu än när dom arbetade. Nästan alla instämmer i detta.

Nu försöker givetvis många förknippa detta med vår konservativa regering, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på deras förkärlek för övervakning av medborgarna, men jag tror att det är att göra det alltför enkelt för sig. Jag tycker mig ha märkt att det är en process som förekommit länge och blir alltmer påtaglig. Jag tycker att denna mer repressiva inställning mot människor med civilkurage och därmed en utbredd självcensur breder ut sig inom många områden.

Själv har jag flera gånger sedan jag blivit pensionär framfört åsikter som varit omöjliga när jag arbetade som forskare. I universitetsmiljön är man inte bara påpassad av de statliga organen som beviljar medel, som inte ser med välvilja på om man kommer fram till resultat som inte stämmer in i det rådande politiska klimatet. Den högskola eller universitet man arbetar på ser heller inte med blida ögon på att man sysslar med sådant som inte anses politiskt korrekt för tillfället för att inte tala om kollegor som är livrädda att något skall föras fram som kan äventyra de sparsamma och hett åtrådda forskningsanslagen.

Forskare inom olika områden vågar hävda vissa forskningsrön först när dom blivit emeritus, politiker vågar ta bladet från munnen först i sina memoarer och när jag arbetade som forskare tillsammans med Volvo så var det tydligt att de mest öppna och kreativa tjänstemännen vad de som var 60+ som inte behövde värna om sina karriärer längre, medan de som var yngre ängsligt hörde sig för vad som ansågs rätt på toppen innan man vågade delta i något utvecklingsarbete.

Jag kan förstå att en sådan attityd i företag och myndigheter är bekväm för ledning och makthavare, men det leder knappast utvecklingen framåt och gör att vi kan nå en tätposition i konkurrens med andra länder.

Visst är det många pensionärer som närmast kan hänföras till kategorin rättshaverister och spyr sin galla över allt och alla på grund av missnöje med sin situation, men samtidigt bör man vara oerhört lyhörd för alla de kunniga och insiktsfulla pensionärer som vågar avslöja missförhållanden, myter och manipulationer inom olika sektorer av samhället.

Kan det vara så att pensionärerna är vår sista utpost av civilkurage när alla andra har tystats eller censurerat sig själva i jakt på mer makt och inflytande? Kanske man skulle börja betrakta pensionärerna som en utrotningshotad art just ur denna synvinkel och som man därför måste satsa extra på att bevara.



Bilden är lånad från Endors blogg