Skall rörmokaren få betalt varje gång man spolar på toaletten?

Vi har varit på besök i Sverige igen och då följt den lokala debatten om det som anses viktigt i landet just nu. Den stora grejen vid sidan om vargar som man kan följa i radion verkar vara rättegången mot Pirate Bay.

Nedladdning av musik och filmer verkar vara något som engagerar människor starkt. Att det inte är någon stor fråga i Frankrike har sina förklaringar. Främst beror det nog på att hastigheten på bredbandet på de flesta orter i Frankrike är så låg att det är näst intill omöjligt att ladda ned en film. Man kan lika gärna försöka ladda ned med röksignaler så långsamt går det. Vi svenskar förstår nog inte riktigt hur långt Sverige har kommit i teknikutvecklingen på det här området jämfört med nästan alla länder i världen.

Eftersom jag inte direkt tillhör den unga generationen och inte heller har den ultraliberala inställningen att allt ditt är mitt så har jag ändå några funderingar kring fenomenet ”illegal” nedladdning. Det ligger onekligen något i uppfattningen att problemet främst beror på mediebranschens slöhet att följa med i teknikutvecklingen och tillhandhålla sina produkter i en modern form. Nog är det konstigt att man inte får använda ett betalt och nedladdat material på det sätt man önskar om man skall vara laglig. Vilken annan produkt man köper ställer upp regler för köparen om hur produkten skall användas, när och var den skall användas?

En annan sak om man kan fundera över, men som aldrig berörs är varför vissa yrkesgrupper skall ha betalt varje gång deras alster används. En rörläggare hade ringt upp Lotta Gröning och frågat varför han inte fick betalt varje gång någon spolade i en toalett han installerat. Det är kanske en parallell som haltar lite men man kan ju jämföra med andra kreativa yrkesgrupper. Själv är jag arkitekt och inte får vi betalt annat än när vi ursprungligen ritar ett hus. Tänk om vi skulle kräva betalt varje gång huset säljs vidare, får nya hyresgäster, renoveras eller på annat sätt genomgår förändringar där vårt kreativa arbete kan påverka den vinst som ägaren får ut. Man undrar varför inte målande konstnärer får betalt varje gång deras alster omsätts på något sätt, varför man får låna ut böcker till sina vänner utan att författaren skall ha ersättning, varför modeskapare inte kräver ersättning när vi skänker gamla kläder till UFF eller ännu värre låter någon sy upp en kopia av ett modeplagg. Man kan fortsätta med möbeldesigners och andra formgivare, varför inte stjärnkockar vars recept kopieras av kreti och pleti osv.

Borde man inte fråga sig varför en kompositör eller sångare skall ha betalt i evärderliga tider och dessutom efter sin död så fort deras sånger spelas på restauranger, i radio/TV, på diskotek och dessutom från oss privatpersoner om vi kopierar det till bilen eller till vår mp3-spelare.

Man har diskuterat att lägga en avgift på bredband som alla skall betala oavsett om man laddar ned musik eller inte. Det är naturligtvis en typiskt svensk lösning där man straffar de oskyldiga för att komma åt de skyldiga, men jag har tidigare ändå ansett att det kan vara en bra lösning för att ge upphovsmännen/kvinnorna ersättning – om dom nu skall ha det. När jag emellertid fick veta att vi redan betalar en avgift på alla lagringsmedia vi köper – dvs. hårddiskar, tomma CD-skivor och liknande som är den högsta i världen blir jag lite konfunderad. Vi betalar redan nu 40 öre/Mb!!! när vi köper en hårddisk och det går till upphovsmännen genom STIM och andra organisationer. Det är således högre avgifter på lagringsmedia än på sprit i Sverige. Vi betalar således till artisterna för att lagra deras alster – även dom vi köpt lagligt – nu skall man ha betalt en gång till för att vi skaffar deras alster. Kostnaden 0,40 kronor/Mb kanske var rimlig när den fastställdes och en stor hårddisk räknades i Megabyte, men numera när man köper hårddiskar som rymmer Terabyte blir det fullständigt orimligt. Man har därför satt ett tak för avgiften och i dagarna har organisationen Copyswede i smyg sänkt dem frivilligt. Man undrar varför man gör det i smyg. Svaret är naturligtvis att det inte gynnar propagandan om hur synd det är om de stackars artisterna om vi fick reda på att dom redan får betalt för lagring av såväl legal som illegal musik och dessutom för att lagra våra egna familjebilder, heminspelade videofilmer och annat som dom rimligtvis inte har ett smack med att göra.

Den enda trösten i eländet är att teknikutvecklingen på området går snabbare än klåfingriga byråkrater kan föreställa sig. Ett råd till alla med trådlösa bredband i Sverige är att göra dom lösenordskyddade så ingen kan sitta i en bil ute på gatan eller en våning ned och ladda ned musik från ditt IP-nummer som du sedan blir åtalad för enligt den nya lagen om upphovsrätt. Om man vill undvika att synas på nätet av någon anledning så finns det idag tjänster som döljer din adress eller låtsas att du befinner dig någon annan stans. Hur man skall kunna fälla någon under sådana omständigheter förstår inte jag. Den enklaste lösningen vore ändå att skivbolag och andra medieföretag ordnar så vi enkelt kan köpa musik till en rimlig penning på nätet i en sådan form att vi kan disponera den fritt när vi en gång betalt för den.

Som parentes kan man påpeka att ett av de mest kraftfulla moderna sätten att bli känd och därmed tjäna pengar idag är att bjuda på sin kunskap på nätet. Många berömda experter och konsulter har använt den tekniken framgångsrikt. Till och med exportörer av varor erkänner att piratkopieringen av mode och teknik i Kina är ett litet problem eftersom faktum att man blir kopierad är ett kraftfullt erkännande av den kvalitet man har. Det är dessutom så att dom som köper en piratkopierad Rolex knappast har råd att köpa en äkta och för dom som har råd att köpa en äkta är knappast kopian ett alternativ. Ingen förlorar således men alla piratkopior tjänar som gratis reklam för märkets exklusivitet.

Dubbade filmer suger

Det finns en sak som är irriterande i Frankrike – och Tyskland, och Italien, och Spanien; det är de dubbade filmerna. De allra flesta filmer man visar på TV har franskt tal här. Kan ni tänka er Humphrey Bogart eller Clint Eastwood prata franska? När man talar med fransmän eller italienare om detta förstår dom inte problemet. Eftersom dom alltid sett alla filmer med dubbat tal så kan dom inte förstå att det kan vara annorlunda. Varför skall man inte ha franskt tal i Frankrike säger dom och ser fullständigt frågande ut. Jag hade den här diskussionen med några italienare en gång och för att få dom att förstå bad jag dom föreställa sig en typisk italiensk kärleksfilm med allt det temperament och gräl som oftast förekommer i dessa. Tänk er nu den filmen med dubbat tyskt tal sa jag. Dom såg helt förskräckta ut och erkände att jag nog hade rätt till viss del – åtminstone att man inte borde få dubba italienska filmer till tyska.

Nu har det här vida större konsekvenser än man kan tro. Franska barn börjar lära sig främmande språk vid samma ålder som i Sverige. Oftast läser dom engelska som främmande språk. Vi har faktisk försökt tala med en del ungdomar i tonåren för att kolla deras kunskaper i engelska. Den är lika med noll trots att dom läst språket i flera år i skolan. Jag menar att orsaken delvis är de dubbade filmerna. Fransmän får aldrig höra främmande språk så de kan härma och få in känslan för språken. De länder som är bäst på främmande språk i Europa är Holland, Norge, Danmark och Sverige och troligen också Island. I ingen av de länderna dubbar man filmer utan har undertext i stället.

Vi gillar att se på film men det är lite svårt här i Frankrike som ni förstår. Vi får filmer skickade till oss av vänner i Sverige och vi köper en del när vi är hemma. Något vi saknar är möjligheten att hyra filmer med textremsa. Jag behöver textremsan till och med på svenska filmer ibland eftersom min hörsel är lite skraltig. Det finns numera en fantastiskt bra service i Sverige där man kan hyra filmer på Internet för en billig penning. Det heter LOVEFILM men är ingen porrsajt som man kan tro av namnet. Man abonnerar på filmer och får för en fast summa se så många man orkar med. Inte är det så speciellt dyrt heller jämfört med att hyra på vanliga videoställen. Tråkigt nog kan man inte använda sig av det när man bor utomlands.

I övrigt har vi varit på Foire au Gras i Castelnaudary som närmast kan översättas med Fettmarknad. Det skall jag berätta om nästa gång. Jag vill emellertid varna alla känsliga veganer, fett- och kalorijägare, hälsofreakar, eller andra om krånglar till livet för sig, att inte läsa den bloggen. Ni kommer inte att klara av det utan bli så upprörda att ni förkortar era liv, vilket vore sorgligt.