70 år sedan

För några år sedan besökte jag Auschwitz och Birkenau. Ett besök där är något man alltid kommer ihåg senare i livet. Beroende på vem man är sätter det säkert olika spår hos de som varit där. Alla de ohyggligheter man har läst om blir verklighet och belyses i blixtljus när man vandrar omkring och ser lämningarna efter det som gjordes där. Varje upplyst människa har hört om allt detta så det skall jag inte erinra om, men vill ta upp det som etsat sig fast i mina tankar ända sedan dess.

Det som aldrig lämnat mig är att leva sig in i den oerhört perfekta och välorganiserade ingenjörskonst och professionella kreativitet med vilket dessa ohyggligheter genomfördes. Hur man inte bara gjorde sig nytta av alla dessa deformerade, fanatiska och sadistiska människor i SS och andra liknande grupper utan också av de mest begåvade och kreativa specialisterna, som ingenjörer, läkare och andra för att ta tillvara och återanvända minsta användbara del av, inte bara offrens ägodelar, utan också av deras kroppsdelar. Detta till nytta för fosterlandet och dess ”stora uppgift”. Det handlade således inte bara om ondska och fanatism eller att blint lyda order utan också om entusiastiskt användande av sin kreativitet och begåvning som om det vore vilken krävande uppgift som helst som kunde gynna ens karriär och ens ego och givetvis också bidra till Fosterlandet. Jag föreställer mig hur unga entusiastiska ingenjörer sitter på tryggt avstånd i Berlin och överträffar varandra i olika sätt att återanvända mänsklig vävnad för olika ”nyttiga” produkter. Tanken på denna fullständigt amoraliska inställning, strävan efter uppskattning och karriär skrämmer mig oerhört.

Mitt speciella mardrömsscenario grundar sig naturligtvis på att jag under stora delar av mitt yrkesliv ägnat mig åt att utbilda arkitekter och ingenjörer och därmed också kommit att se professionell etik som en av de viktigaste kunskaperna att förmedla. Många yrken, men speciellt de med konstnärliga inslag, lever i ett kraftfält där narcissistiska drivkrafter kämpar mot strävan att bidra till det goda i samhället. I de flesta fall kan individerna balansera detta på ett rimligt sätt, men etikforskare, främst inom journalistprofessionen, har funnit att moralen aldrig krackelerar så lätt som när man ser möjlighet till det stora genombrottet (i journalisternas fall scoopet), som skall gynna den egna karriären. Detta gäller givetvis alla yrken i olika grad, men kanske främst de som lockar extremt högpresterande personer.

Med de här tankarna vill jag bara erinra om det ansvar alla, främst unga människor, har att använda sin begåvning och sin kreativitet på ett ansvarsfullt sätt och att tänka själv även i situationer som verkar bagatellartade i jämförelse med det vi idag minns hände för 70 år sedan. Speciellt vaksam bör man vara när ”alla” i ens omvärld vet exakt vad som är rätt och hur sanningen se ut.