Äntligen är jag både rik och eftersökt

I går lyssnade vi till något av det mest fantastiska pianospel jag någonsin hört. Det var den cubanske pianisten Chuchu Valdez och ett piano som besökte jazzfestivalen i grannbyn. Han spelade i över en och en halv timma i den oerhört varma lokalen. Det är inte dåligt för en sjuttioårig man. Chuchu Valdez har uppträtt över hela världen och fått 7 Grammis för sitt artisteri. Det var en bra kväll och i morse väntade en överraskning.

Jag fick nämligen tre mail som kommer att förändra mitt liv radikalt. Det första var från Special Investigation Agent Scott L. Everson vid Interpol som ville meddela mig att han åkt till Malaysia för att säkra de pengar som jag har på Bank of Malysia och som riskerar att bli stulna av bedragare. Han varnar mig för att frågan är så delikat att jag inte får nämna hans brev till någon utomstående, så jag ber er att hålla det här för er själva. Visserligen säger han att det bara rör sig om 6 1/2 miljoner US Dollar, men även det är ju pengar. Det enda jag behöver göra är att skicka mitt fullständiga namn och adress till honom samt telefonnummer så fixar han resten.

Det andra mailet kom från Godwin Okoh - chefen för TNT i Lagos - som varnade för att någon har försökt att ta ut en försändelse innehållande mitt nya bankomatkort som har en behållning av 800 000 dollar - en skitsumma visserligen, men ändå. Jag behöver bara skicka mina personuppgifter så får jag mitt bankomatkort och pengarna är räddade.

Det tredje mailet var verkligen imponerande. Det kom från USA´s nye ambassadör i Nigeria - Terence Patrick McCulley. Han hade just haft ett möte med Nigeries president Goodluck Ebele Jonathan angående mina innestående fordringar i Nigeria som regimen låtit frysa inne under många år. Eftersom det rör sig om 1 miljard US Dollar så ansågs det vara en viktigt fråga. Nu skall jag äntligen få tillgång till mina surt förvärvade slantar. Eftersom det här är en grej på högsta nivå så måste jag tillsammans med mina personuppgifter även skicka en kopia av mitt pass. Någon ordning får det ju vara.

Tänk att jag har lyckats spara ihop hela 1 007 300 000 amerikanska dollar - ca 7 miljarder svenska kronor under mina år på Chalmers och då har jag inte ens jobbat i banksektorn. Inte illa om jag får säga det själv. Kan det vara pension från det år jag jobbade på ett amerikansk universitet tro?

Nu tycker jag att de här oväntade tillskotten i kassan är lite oförtjänta och jag klarar mig ju redan hyfsat om än inte extravaganta, så jag har beslutat att, så snart jag fått mina pengar, dela med mig till andra pensionärer som inte har lika mycket sparat. Ni behöver bara skicka mig era personuppgifter samt numret på ert Visakort så för jag över 1 miljon kronor till ert konto. Glöm inte att skicka med säkerhetskoden som står på baksidan av kortet. De första hundra får del av min rikedom.

När jag berättade för min fru om mailen jag fått undrade hon om det verkligen fanns så idiotiska människor att dom skickade in sina personuppgifter till en okänd person eller myndighet. Bara summorna borde ju få en larmklocka att ringa. Det fick mig att fundera lite.

Eftersom de här breven har förekommit under ett par decennier så måste det ju vara människor som går på det. Jag kan tänka mig flera orsaker till detta.

Uppenbarligen finns det individer runt om i världen som bollar med de här summorna utan att finna det onaturligt.

Tydligen finns det också personer som har pengar gömda lite varstans i världen och inte riktigt kan hålla reda på hur mycket och var dom är placerade.

Kanske det också är så att dom väl vet att dom inte har något sådant konto, men om nu någon idiot blandat ihop dom med någon annan så får dom väl skylla sig själva. Skicka hit kosingen bara.

Ofta är de här breven utformade så att man skall hjälpa en skurk (politiker eller liknande) att smuggla ut pengar från något afrikanskt land. Pengar som kommer från bistånd eller kriminalitet. Man får då en rejäl provision om man hjälper till. Att brevskrivaren erkänner att pengarna kommit till genom oärlighet är oemotståndligt för en del. Det krävs en skurk för att lura en skurk.

Det finns nog också ett stort mått av rasism hos många i västvärlden som brevskickarna utnyttjar på ett skickligt sätt. "Det vet man ju hur skurkaktiga dom där negrerna är, så det är nog helt OK", resonerar kanske en del.

Faktum är att jag har träffat ett par personer, även i Sverige, som skulle kunna gå på en sådan här grej, just på grund av några av de ovanstående skälen.