Är Ilmar Reepalu rasist?

Jag vet att jag inte borde blanda mig i en infekterad politisk fråga av den här dimensionen, men jag kan inte stillatigande se på hur media försöker lemlästa en person som inte har någon möjlighet att försvara sig. Ilmar Reepalu och jag studerade på Arkitekturskolan på Chalmers samtidigt. Han gick något år före mig och har troligen inte en aning om vem jag är. Det var under den turbulenta tiden i skiftet mellan 60-tal och 70-tal.

Jag minns honom som en person som ofta uttalade sig i politiska frågor i media, oftast om hur arkitektyrket kunde påverka vanliga människors vardag. Han var en person som lät, både i sina elevprojekt och det privata, genomsyras av ett rättspatos och en omsorg om de små i samhället. Han tillhörde dock inte den stora grupp av, vad man så här i efterhand, inte kan kalla för något annat än tokvänster, utan var redan då engagerad socialdemokrat, något som av tokvänstern ansågs vara det uslaste av de usla. Att Ilmar Reepalu, så här 40 år senare, skulle utvecklats till en fullfjädrad rasist och antisemit, som vissa media och Svante Weilert påstår är för mig fullständigt osannolikt och stöds inte på något sätt av det Ilmar Repalu faktiskt sagt.

Jag funderade lite, utifrån mig själv, hur detta kunde ske. Ett fel många av oss har, som skolades under denna tid, är att vi alltid skall gå till botten med saker, vi måste problematisera en fråga, vända och vrida på den, försöka se hela bilden, sätta oss in i den andra sidan, försöka finna orsakerna. Dessutom - något som är ännu värre i dessa tider av enkla svar och politisk korrekthet - vi måste tänka högt även om det inte passar. Att jag, mot bättre vetande, skriver den här texten är väl bevis på vad jag menar?

Ilmar Reepalu borde, som den erfarna politiker han är, insett att det finns vissa frågor i vårt samhälle som inte får problematiseras på detta sätt, så i det avseendet får han väl skylla sig själv. Man kan ju spekulera i vad som hade hänt om han hade påstått att islamofobin i vårt samhälle hade visst samband med 11 september och Usama Bin Ladin. Inte hade Svante Weilert då gått ut så hårt och påstått att han skuldbelade alla muslimer för några få fundamentalisters handlingar. Inte hade han då kallat honom rasist och antisemit (araber är ju också ett semitiskt folk).

Att förvirrade högerextemister och fundametalistiska muslimer tar tillfället i akt att, på grund av konflikten i Palestina, förfölja människor med judiskt namn som inte har det minsta med konflikten att göra är väl inte så förvånande. Man behöver bara gå till forna Jugoslavien för att se vad människor kan göra mot forna vänner och grannar bara för att dom har fel namn. Att Ilmar pekar på detta självklara samband innebär ju inte att han stödjer det, bara att han säger det som alla kloka människor inser, utom journalister på jakt efter en rubrik förstås. Att Ilmar Repalu borde veta tillräckligt om journalister och politik för att hålla mun är ju en annan sak, men det är bara oförståndigt, inte antisemitiskt.

Den intressanta frågan har nu kommit att bli vad Ilmar sa och inte vad han menade och vad han anser. Jag undrar om det finns någon, inklusive Svante Weilert och den intervjuande journalisten som verkligen tror att Ilmar Reepalu är en rasist och antisemit? Att journalisterna har fått mängder av människor, som inte vet bättre, att tro det är uppenbart utifrån den flod av upprördhet som strömmar över Ilmar Reepalu.

Det här är ett bra exempel på vad journalisternas heliga "konsekvensneutralitet" kan åstadkomma. Det innebär att man skiter i vad man ställer till med bara man får ut sin "nyhet". Detta är dessutom ett moraliskt rättesnöre bland journalister, som ju skulle kunna förstås och försvaras om journalister vore ärliga och sanningsenliga. Denna princip är svår att förstå för mig som tekniker, eftersom vi i vår kår arbetar för motsatsen, dvs. ansvar för konsekvenserna. Man kan inte idag uppfinna splitterbomber, atombomber och nervgifter och hävda att tekniken är neutral och därmed avhända sig ansvar för sådana uppfinningar om de används för att döda och lemlästa. Den moderne naturvetenskaplige vetenskapsmannen/kvinnan måste alltid begrunda konsekvenserna av sina rön och ta ansvar för dem. Det borde också journalister fundera på. Etikforskare har funnit att en professionell person röner störst risk att vara oetisk om man har möjlighet till framgång inom det som värderas högst av kollegorna. Etikforskare inom journalistiken har funnit att drömmen om scoopet  kan få journalister att bortse från de flesta moraliska värden.

Jag känner oerhört mycket med Ilmar Reepalu i den här situationen, för han är dömd och avrättad av en person, som har varken mandat eller kompetens att agera domare och bödel. Detta utan någon möjlighet att rehablitera sig, vilket måste kännas svårt för en person med Ilmar Reepalus rättspatos. Man undrar hur journalisten som drog igång det känner sig. Troligen är han hjälte på sitt blad för att han har lyckats sänka ett riktigt storvilt. Jag tror ingen frågar sig där om Ilmar Reepalu är en rasist eller inte. Det är inte relevant för dom . Där är man tvärtom lycklig över att deras "story" blivit citerad i utländsk press så att det nedlagda bytet blir även internationellt utskämt.

Jag erinrar mig ett talesätt som en journalist på Arvika Nyheter lärde mig när jag som elev på 70-talet gjorde ett projektarbete i staden: "Kolla aldrig en uppgift - det kan spräcka hela storyn."

Jag vill emellertid avsluta med ett judiskt ordaspråk som jag lärde mig av en kollega när jag arbetade vid University of Michigan för ett par decennier sedan: "Om någon sprider ut att din syster är en hora så kan du bara rentvå din familj genom att bevisa att du inte har någon syster".