Ingvar Kamprad är död

Ingvar Kamprad är död. Detta har föranlett många vänstermänniskor och mediepersoner att i glädjeyra dansa på hans grav. Bortsett från att jag tycker att det är osmakligt, vem det nu hade varit, så har jag inte sett några särskilt kunniga och nyanserat underbyggda motiv till denna eufori över att en gammal man har gått ur tiden. Det verkar som om det mest handlar om ren elakhet och ideologisk nitälskan över att en ”kapitalist” gått ur tiden.

Jag vill inte påstå att jag har alla nyanser klart för mig när det gäller Ingvar Kamprads liv, men jag har ändå växt upp med hans livsverk och tagit del av mycket som skrivits – positivt och negativt – under åren. Jag kan konstatera att mycket har varit både felaktigt och okunnigt.

Redan på sextiotalet fick jag en kluven bild av IKEA och dess grundare. Som del av 68-vänstern fick man lära sig att han automatiskt var en ruskig kapitalist, samtidigt som de flesta av hans belackare hade sina hem möblerade med hans produkter i den mån de inte möblerade sina hem med rena containerfynd, drickebackar eller plankor på tegelstenar.

Här några av det som legat honom till last genom åren och hur jag minns det.

Det första man fick lära sig som arkitektstudent var att han stal designidéer från andra.

Troligen emanerar detta från en stol som såldes i ett antal versioner av olika företag under före-IKEA-tid. Ingvar Kamprad lät även han göra en modifierad kopia av denna populära stol och sålde den för ett mycket lägre pris. Han hade nämligen irriterat sig på att många möbler inte var tillgängliga för gemene man och ville visa att de var överprissatta. När oberoende tester sedermera gjordes av de versioner av stolen som fanns på marknaden så visade det sig att Ingvar Kamprads stol, inte bara var billigast, den hade dessutom en bättre kvalitet än konkurrenternas.

Under åren kom IKEA att göra egna versioner av många dyra designprodukter och sälja till ett pris långt under originalen. Nu finns det strikta regler för stöld av andras idéer, men det är svårt att påvisa vad som är en stöld och vad som är en version av samma idé. Huruvida IKEA har blivit fällda i något upphovsrättsmål känner jag inte till, men med tanke på hur påpassade de varit i Sverige av medierna så borde jag veta det om så varit fallet.

Man kan emellertid konstatera att de produkter och idéer som under de senare decennierna stulits från IKEA av konkurrenter är otaliga och dyker ständigt upp på marknaden.

I detta sammanhang kan man också konstatera att IKEA under senare år har varit drömjobbet för designstudenter överallt i världen. En popularitet som bara kan jämföras med Google, Facebook, Microsoft och Apple för unga studenter inom andra områden. En orsak till detta är nog att vägen från idé till marknad varit kort och att de unga formgivarna får uppträda med sina bylines och fotografier tillsammans med produkterna på varuhusen.

IKEA har dålig kvalitet och dålig design hävdar många, som ändå köper möblerna i smyg.

Att Göteborgs-Postens designexpert – Boel Ulfsdotter - i nyligen påstod att IKEA inte haft någon betydelse för svensk design är i bästa fall okunnigt. Hon tycker Bruno Mattsson var bättre!! Det är väl samma typ av inställning som gör att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpris och att en del ser ned på de som inte har råd att kosta på sig en Château Petrus på fredagskvällen utan nöjer sig med ett hundrakronors rödtjut från Spanien.

Något av det mest typiskt svenska är svensk köksforskning och köksdesign. Den framtvingades av feminister under tidigt 1900-tal eftersom de ville uppgradera kvinnans hemarbete till att vara ett professionellt arbete med bra ergonomiska och tekniska förutsättningar. Den som har rest i världen och tittat in i ett normalkök varhelst man vill utanför Sverige vet att den svenska köksstandarden är unik. Denna var ganska okänt utanför landet ända tills IKEA började marknadsföra kök till rimligt pris enligt senaste svenska forskningsrön. Man kan konstatera att det finns en definitiv före-och-efter-IKEA-effekt där företaget etablerat sig.

Jag intresserar mig mycket för hantverk och vet att många professionella snickare, som gör skräddarsydda kök åt kunder, faktiskt bygger dem på IKEA-stommar eftersom de inte själva kan åstadkomma något lika bra till rimliga kostnader. De sätter sedan på egendesignade och egentillverkade luckor, fronter och sidopaneler efter kundens önskemål. På så sätt kan kunden få ett specialdesignat kök med bättre teknisk kvalitet än de exklusiva märken som är mångdubbelt dyrare.

Ingvar Kamprad är en skattesmitare eftersom han flyttat företaget till ett skatteparadis.

Dels har väl aldrig Nederländerna figurerat på någon lista över skatteparadis, dels finns ett helt annat skäl för att välja Nederländerna som hemort för en stiftelse. Jag återkommer till det.

Jag följde frågan när det var aktuellt och minns att IKEA blev anklagade av Skatteverket för oriktighet, vilket tog Ingvar Kamprad hårt. Han blev sedermera friad på alla punkter, men det bidrog till att han ville flytta företaget utomlands.

Vid en expansion av ett företag är det normala att det börsintroduceras för att få in riskvilligt kapital. Redan tidigt hade Ingvar Kamprad insett att börsnotering inte gynnade långsiktigt strategisk utveckling av företaget eftersom aktieägarna ofta var mycket kortsiktiga ägare och ville ha utdelning på kort sikt. Ett annat problem han tidigt såg var risken för fientliga uppköp av kapitalstarka krafter som köpte upp en aktiemajoritet och därmed kunde styra företaget i en annan riktning än vad grundaren avsett. Detta ville han med alla medel undvika eftersom han hade en vision för företaget.

Vi ser idag hur flera av Sveriges största och viktigaste företag köpts upp av utländska ägare. Troligen hade IKEA gått samma väg som exempelvis Volvo, SAAB och ASEA, för att nämna några, om han tagit samma väg och börsintroducerat sitt företag.

Lösningen låg i en skyddad stiftelse och det finns inget land i Europa som har så strikta stiftelseregler som Nederländerna - Sverige inräknat. Många internationella organisationer, speciellt non-profit, är därför registrerade i Nederländerna.

I detta paket av kritik ligger också att han levt lyxliv i sin villa i Schweiz. Efter att ha tagit del av svenska medier hade jag fått uppfattningen att hans hem närmast var att jämföra med Lennart Bernadottes Mainau, (vilket man ju kan tycka att han kunde kosta på sig) men enligt Bertil Thorekull, som skrivit en bok om Kamprad, så levde Ingvar Kamprad ett mycket modest liv i en högst normal villa i Schweiz utan annan personal än en livvakt och allt-i-allo.

Höjden tycker jag ändå var när man i svensk press kunde läsa att han flyttat hem till sin hembygd i Småland för att profitera på den svenska åldringsvården och sjukvården på gamla dagar. Detta skriver man om en man som troligen kan köpa ett eget fullt utrustat sjukhus varhelst han vill i världen där det är mer angenämt att bo än i den småländska hembygden.

IKEA har pressat priserna gentemot underleverantörer och behandlat sin personal illa, samt har sugit ut befolkningen i producentländerna.

Först kan man fråga sig vilket seriöst företag eller privatperson som betalar mer än man måste. Kritiken kommer dessutom ofta från personer som väl vet att deras hemstads stadskärna utarmas för att de åker till billighetsaffärer utanför centrum för att tjäna några kronor och köper det mesta på postorder från Kina i stället för att gynna lokala eller svenska producenter. Eller – för den del väljer ”all-inclu” på semesterresan utan att bry sig om att det tar död på alla småföretagare och gör människor arbetslösa på turistorten. Ursäkta – nu blev jag känslomässig. Åter till verkligheten!

Under flera decennier har jag arbetat internationellt med företagsfrågor och där har företagsetik varit en viktig internationell frågeställning. Jag kan bara konstatera att IKEA i den internationella forskarvärlden under decennier setts som ett föredöme tillsammans med Reebok, som ordnat läs-och skrivundervisning för kvinnor i produktionsländerna och obligatorisk skola för barnen till arbetarna och med Bill Gates Foundation, som bekämpat svält i världen. Man har varit stolt som svensk över det goda sociala ryckte som IKEA haft.

Naturligtvis har det funnits kritik och historier – ofta initierade av konkurrerande företag som sett sina marknader och vinster eroderas av IKEA:s sociala prissättning, vilken gjort det möjligt för nya grupper att möblera sina hem med bra produkter. Vad som förvånat mig är att den svenska pressen varit mer än villiga att ansluta sig till den kören.

Sverigebilden

Som utlandsboende, och tidigare verksam utomlands, vet jag att finns det två företag som alla vet är svenska - det är IKEA och VOLVO. Båda dessa företag tar alla tillfällen i akt att redovisa sitt ursprung. Lustigt nog måste vi dela vår stolthet med holländarna i båda fallen. Om man tänker efter finns det en uppsjö av kända företag internationellt som ingen tänker på har sitt ursprung i Sverige och själva verkar de verkligen försöka att hålla sitt svenska ursprung okänt.

IKEA missar aldrig ett tillfälle att besvära utlänningar med att tvingas uttala Mönsterås och Kinnekulle eller lära ut svensk matkultur och svenska seder. Detta måste upplevas som obekvämt för alla de som visar att de skäms för det som resten av världen ser som det svenskaste som finns, näst
Zlatan Ibrahimović och ABBA (de senare också de föraktade av den svenska kultureliten - såvida de inte får frottera sig med Benny och gänget på någon gala förstås).

Så var det det där med nazismen

Det enda jag tänker säga om det är att många svenska kända familjer och personer har lik i garderoben, som de ärvt genom sin uppfostran eller skaffat genom egen förskyllan i ungdomen. Hur man ser på det handlar till syvende och sist om människosyn och huruvida man bedömer en medmänniska i sin helhet och huruvida man tror att någon kan kompensera misstag i livet med sina gärningar senare och förmå förändra sina värderingar senare i livet. Jag tror det, men det finns uppenbarligen de som hävdar att en gång på fel sida alltid på fel sida. Det är ofta den typen människor som yrkar på dödsstraff för hopplösa fall eller åtminstone inlåsning mycket länge eller den mer lagom svenska modellen med ständig social utfrysning. Det är ofta extremister som har dessa åsikter.

Nu har ju kommunistiska och fascistiska regimer och dess beundrare det gemensamt att detta bara har ett akademiskt intresse vad gäller de som inte delar deras vision om det perfekta samhället eller som anses för evigt undermåliga i tanken eller som människor. Man tar ju hand om dessa innan de får möjlighet att bevisa om de bättrat sig – ofta med nackskott, avrättningsläger eller inlåsning på institution.

Vart är vi på väg?

Igår hade Sveriges Radio ett reportage från Frankrike om hur antirasistiska och feministiska grupper på vänsterkanten mer och mer förespråkar censur och förbud mot åsikter som de själva inte gillar. Eftersom yttrandefrihet är ett av de mest heliga värdena i det franska samhället har nu grupper som försvarat detta uppvaktat regeringen för att värna om dessa självklara värden. Just detta starka engagemang för och stöd till yttrandefrihet hade också resulterat i att tidskriften Charlie Hebdo sålde miljoner exemplar efter attentatet även till människor som inte stödde deras politik, men väl deras självklara rätt att uttrycka den. Trots det måste numera redaktionen arbeta från en underjordisk bunker på hemlig ort och man är försiktiga med att skoja om katolska kyrkan, islam och en del andra brännbara ämnen.
Trots att vi följer nyhetsrapporteringen dagligen i etermedia så har det här inte nått oss här i Frankrike, men även här finns väl vissa prioriteringar av vad man rapporterar om.

 En spaning

Min reaktion på denna vilja till censur mot det man själv inte gillar även har blivit mer vanlig i Sverige i vissa kretsar. Jag har också upplevt att det mellanmänskliga tilltalet blivit råare i skrift, vilket personligen resulterat i att jag valt att lämna, i och för sig intressanta, diskussionsgrupper på Facebook.

Facebook är en fantastisk källa till kunskap. Jag är medlem i ett antal grupper om släktforskning, några om träarbeten - speciellt knivslöjd, några lokala grupper, samt några andra som behandlar ämnen som intresserar mig. Jag har startat en grupp med 11 000 medlemmar om släktforskning.

På Facebook vet man vad andra intresserar sig för och kan sluta sig till deras politiska hemvist ganska enkelt. Min egen grupp har medlemmar av alla politiska schatteringar och som följd av detta har jag ”vänner” med lika stort politiskt spektrum, av vilka jag inte delar värderingar i alla frågor med alla. Nu ser jag det som en tillgång eftersom de alla är kunniga och välartikulerade personer och håller en bra samtalston och respekterar varandras åsikter, vilket gäller både mina ”vänner” och i den grupp jag administrerar och i de grupper som har en smalare inriktning. Annorlunda har det visat sig vara i en del andra grupper som jag deltar i och där man inte hade förväntat sig personangrepp och invektiv.

Nu är det väl bäst att säga att jag inte deltar i grupper av typen ”Vi som står upp för …..”, eller ”Vi som värnar om …..”, där det redan i rubriken indikerar att man inte kommer att tillåta andra åsikter än den som anges. Jag har förstått att det i sådana grupper kan bli en ganska hatisk stil om någon ”tycker fel”, försöker problematisera eller till och med rättar felaktiga uppgifter och att personangrepp på oliktänkande inte beivras, men det är bara vad jag hört, eller fått refererat för mig – inte något jag har erfarenhet av personligen.

Mitt första belägg

Jag deltog en tid i en grupp där journalistik diskuterades, där jag snart insåg att kritik mot dagens medier inte var önskvärd utan utlöste en våg av indignation från deltagarna och ifrågasättande av skribentens intelligens, moral och sunda vätskor från en ”engagerad” del av medlemmarna. Jag insåg att det var fel grupp för mig när en känd journalist krävde uteslutning och blockering av en person för rasism och ”trolleri” som dristade sig till att anse att de som lät sig rekryteras till IS hade ett visst eget ansvar, liksom deras familjer, och inte automatiskt kunde kräva att bli omhuldade av det svenska samhället vid återkomsten. Den felande debattören var kritisk till en, som han tyckte, ”klemande” beskrivning av IS-rekryten.

Mitt andra belägg


Än mer förvånad blev jag i en grupp som specialiserade sig på kuriösa fakta, anomalier och onyttig kunskap. Inläggen var ofta både roliga, kunniga och kreativa ända tills en kvinna skrev att ”Man i Sverige kan få barnbidrag för sin hustru numera”. Då var det slut på friden. Några startade ett intensivt personangrepp mot personen och hon blev beskylld för att vara både rasist och troll. Eftersom liknade anomalier förekommer i Frankrike i socialförsäkringssystemet intresserade det mig att få reda på om det var korrekt, men det visade sig att trådstartaren blivit så skrämd av angreppen att hon raderat sin tråd. Hon försökte först skriva att hon inte alls hade några rasistiska avsikter, bara ville diskutera sakfrågan. Detta hjälpte dock inte det minsta.

Eftersom jag själv ställs inför sådana problem som administratör ibland så frågade jag administratören för gruppen varför denne inte ingrep mot personangreppen. Svaret blev att ”om jag inte begrep att tråden var tydligt rasistisk så var jag av samma sort själv”. Att uppgiften i tråden visade sig vara korrekt och en anomali i det svenska regelverket förelåg hjälpte inte alls.

Inspirerad av Spanarna i P1 så lägger jag fram ytterligare ett tredje belägg för min tes om ett framtida hårdare samtalsklimat och censurkrav avseende våra tankar.

Mitt tredje belägg

Språk intresserar mig mycket och därför har jag deltagit i en grupp som diskuterar avarter i svenska språket. Deltagarna är kunniga och humoristiska och tonen är kamratligt rå men hjärtlig. Man bör inte göra grammatiska fel när man kommenterar och för säkerhets skull anges det i reglerna att man inte får ta illa upp för sakliga och hövliga tillrättavisningar avseende språket ens om de framförs med ironi. Det har fungerat bra fram till dess att en person ville diskutera könsspecifika titlars användning. Då spårade det ur totalt.

Ett antal personer informerade om att såväl Tyskland som Frankrike har könsspecifika yrkestitlar i många fall och några kvinnor meddelade att de inte alls ansåg det var kränkande att det framgick vilket kön en yrkesperson hade – tvärtom tyckte faktisk en kvinna med ett förflutet utomlands att det var positivt eftersom kvinnor förr, i Sverige, bara kunde få en titel som en spegling av mannens yrke (doktorinna o.dyl.).

Nu klarade sig de kvinnliga dissidenterna ganska helskinnade ur detta, men de manliga fick veta vad de gick för. De var inte bara sexistiska gubbar, utan dessutom ologiska, falska, okunniga, oinformerade, omoraliska, dumma i huvudet och allmän undermåliga som individer.
Märk väl att det inte var strukturer som kommenterades och beskrevs, utan omdömena var riktade direkt till personerna med namns nämnande.

Som extrabelägg kan jag väl erinra om den vänsterpolitiker som nyligen diagnostiserade personer med icke vänsteråsikter och speciellt utpekade en debattör i Göteborgs-Posten med namn, som tilltagande psykiskt sjuka och detta dessutom på en riksdagskvinnas websajt. Där ifrågasattes om personer med sådana åsikter, som uppenbarligen visade att de var psykiskt störda, skulle få plats i debatten över huvud taget.

Invändningar

Nu hör jag redan invändningen: ”Men högerkrafternas trollfabriker då?” Som jag sa så har jag ingen förstahandsinformation om dessa. Så långt sträcker sig inte min liberala informationsinhämtning eftersom de inte, utifrån mina fördomar, tror att de kan tillföra mig någon kunskap. Jag har emellertid aldrig tvekat om att i ett läge där ”tokhögern” får makten i ett land så kommer rätten till fri debatt att successivt inskränkas. Historien visar på att så är fallet både när extremhöger och extremvänster kommer till makten i ett land och att det sker ”för samhällets bästa”.

Och framtiden ...

Det som oroar mig är att det tydligen finns sådana tendenser på båda sidor i politiken idag. Nu tror jag inte att det är någon majoritet som omfattar dessa odemokratiska strävanden, men de är ganska resursstarka informationsmässigt, vilket tydligen oroar demokrater i Frankrike. Jag har också märkt en annan tendens:

Precis som såväl höger- som vänsterdemonstrationer, likaväl som fotbollsgalor, lockar en viss procent individer som främst gillar att slåss så lockar kampen mot ”felaktiga” åsikter och falsk information en liten klick som främst älskar att hänge sig åt personförföljelse och hat mot individer. För dessa blir personförföljelse för vad de menar vara ”i de godas tjänst” ett ypperligt tillfälle att få utlopp för sin inneboende frustration över vad den nu kan vara. Man kan säga att de använder verbala gatstenar och järnrör i sin utövning. Man kan ju förstå att det är mer heroiskt att framstå som om man värnar flaggan, den svenska kulturen, miljön, jämställdhet eller tiggarnas rättigheter än att bara vara en våldsbenägen verbal huligan.
Nu frågar vän av ordning vad jag har för belägg för detta. Det är grundat på ett antal exempel från grupper och av individer som jag följt under lång tid. Hur vanligt det är vet jag inte, men att det existerar kan nog var och en inse.
Det är därför det är så oerhört viktigt för en administratör av en grupp eller den som startar en tråd att hålla ordning på denna ”svans” av haverister som alltid uppstår. Det är på förmågan och viljan att stävja denna ”svans” som man känner igen en seriös debattör oavsett var de befinner sig politiskt.

Jag tror vi får se hur de som värnar om humanism, demokrati och yttrandefrihet i Sverige och annorstädes mer och mer kommer att pressas av krav på åtgärder mot oliktänkande både från höger och vänster och från representanter för hjärtefrågor om invandring, integration, miljö och genuspolitik.
Det som jag tycker är allra mest skrämmande är att det inte bara år åsikter man vill förhindra – man blir ofta än mer upprörd om någon ger faktisk information, grundad på kunskap, som inte stämmer helt med den egna bilden av sakernas tillstånd.