Man kan lära sig av annorlunda

Man slutar aldrig att förvånas över hur det man vant sig vid vara normalt kan vara annorlunda. Jag besökte härom dagen en specialist för medicinsk konsultation. Jag fick remissen förra veckan och bara den korta väntetiden får en ju att höja på ögonbrynen. Här i Frankrike är det normalt att man tar med sin fru/make in till doktorn så min fru var med mig. Hon har arbetat i decennier i den svenska vården så hon observerar en del som jag inte tänker på. Själv har jag arbetat med det man kallar Facilities Management inom vården – dvs. hur man organiserar verksamheten så att resurserna går till det som är väsentligt. Jag observerar således andra saker än min fru gör.

En väldigt trevlig sak i franska vården är att läkaren högt och tydligt talar in journalanteckningarna medan man sitter kvar i rummet. Man får sedan med sig en utskrift hem, som det är tänkt man skall delge sin husläkare. Man har någon konstig uppfattning om att det är patientens kropp och åkommor och därför skall läkaren vara öppen med sina slutsatser. På samma sätt behåller man alla röntgenbilder och laboratorieresultat hemma och tar med dem när man söker olika läkare. Husläkaren har dessutom den samlade kännedomen, men ingen annan. Om någon utomstående, exempelvis i samband med en tecknande av sjukförsäkring, skulle vilja ta del av materialet så bryter dom mot fransk lag. Dom får inte ens fråga om sådana uppgifter.

Jag observerade också att läkaren jag besökte idag inte hade någon sekreterare, men trots det kunde han omedelbart lämna över en journalanteckning till mig. Han utnyttjade tekniken med röststyrning och röstgenererad text. Det han talar in tolkas således av en dator som omedelbart skriver ut det på papper. Tänk vad mycket mer tid läkaren får att behandla patienter med vid användning av en sådan teknik. Jag har föreslagit liknande lösningar i den svenska vården, men intresset var åtminstone då obefintligt. Tekniken fanns redan då inom andra svenska branscher. Underligt nog anser både vården och universiteten och säkert många andra organisationer i Sverige att det är mer effektivt om professorer och läkare, som är ganska dåliga på sådant, sköter administrationen, medan man säger upp alla kompetenta sekreterare och andra serviceresurser. Man föredrar att en person med 50 000 i månadslön gör något på en timma framför att en person med halva lönen gör samma sak på 10 minuter. Det finns skrämmande siffror på att läkare och forskare använder mer tid åt administration än åt patientkontakter eller åt sin forskning och undervisning.

En något annan konstighet. I går talade vi med vår grannfru, som är så där 10-15 år äldre än vi är. Hon hade problem med maten eftersom hon väntade på en ny tandprotes. Hon frågade även oss hur våra proteser fungerade och blev mycket förvånad när vi berättade att vi faktiskt har våra egna tänder. Själv hade hon haft en omfattande protes i över 20 år och hade sällan hört någon 60+ som inte har protes. Vi har observerat att så är fallet i Frankrike, viket är väldigt förvånade eftersom tandvården är bra och dessutom oerhört billig tycker vi. Fransmännen däremot anser den vara oförskämt dyr och då får de ändå stöd av privata och allmänna försäkringar.

Idag hyfsade jag till det lilla hår jag har innan Jul. Min frisör lägger ned oproportionerligt mycket tid på det lilla och dessutom hyfsar hon öron och ögonbryn, samt tvättar och masserar, men så kostar det 110 kronor också. Som extragrej klippte en annan frisör min frus lugg för siktens skull helt gratis. Jag brukar ge henne ett par euro i dricks eftersom hon alltid tilltalar mig med ”jeune homme” fast hon skulle kunna vara ett sladdbarn till mig vad åldern beträffar.

Innan hade vi varit på en asiatisk buffétrestaurang och ätit. Jag lade märke till en liten flicka i tioårsåldern som verkligen trivdes. Hon hämtade mat åt både sig själv och sin mor och såg så uppenbart lycklig ut vid varje vända så jag kunde inte låta bli att le mot henne när hon passerade vårt bord. När hon sedan lämnade restaurangen med sin mor och passerade vårt bord hälsade hon oss artigt ”au revoir”. Första gången jag mötte dessa artiga barn i Frankrike blev jag stum – numera är jag van.

Visst är det underligt att det kan vara så olika, men än mer underligt tycker jag det är att man inte kan lära av varandra utan ser problem som olösliga, som man enkelt löser på andra sidan staketet