Invandrare och blandade alkoholkulturer

Det kanske mest omvälvande för en svensk- och för kanske en utlänning över huvud taget är nog mötet med den franska alkoholkulturen. Engelsmän, norrmän, svenskar, amerikaner och många fler ser med förväntan fram emot den rikliga tillgången på goda viner och förhållandevis billig och lättåtkomlig sprit. Mycket riktigt så blir det lätt så att nytillkomna invandrare njuter av den nya friheten i övermått. Tar man sedan med sig den egna kulturens vanor och kombinerar med vad man tror är det nya landets kan det bli jobbigt. I de flesta fall brukar emellertid beteendena förändras allt eftersom invandrarna kommer in i det nya samhället och antar dess vanor vad gäller drickande. I fall där man hamnar i getton som svenskbyar i Spanien där inga främmande intryck når in kan det emellertid gå riktigt illa.

Vi har förmånen att umgås i blandade miljöer där det finns både urinnevånare och invandrare från olika kulturer. Väldigt många av invandrarna behåller sina drink- och superikulturer från hemlandet men byter ut vatten, the, öl eller kaffe som daglig måltidsdryck mot vin och vinet blir inte sällan det man konsumerar i TV-soffan eller i samvaron efter maten under kvällen. Ibland erbjuds också en generös avec. För oss skandinaver byts kaffe och kakan mot ett – eller två – glas vin när någon tittar in. Sammantaget blir det ganska mycket alkohol under en dag, vilket också märks inte bara på fester där även de mest städade ibland blir lite påverkade.

Dessa vanor förändras emellertid efter något års vistelse i det nya landet under inverkan av det inhemska beteendet. Många slutar dricka starksprit över huvud taget och ”dryan” blir ett glas vin eller en pastis. Att vin är gängse måltidsdryck behåller man emellertid, men konsumtionen begränsas till något enstaka glas som smakupphöjare till måltiden och vatten dyker upp i mängder på bordet. Den sällsynta avecen efter maten blir aldrig större än 2 cl. Samtidigt har man insett att det finns få saker som är så opassande bland fransmän som att vara synbart berusad. Resultatet blir ibland att invandrarna dricker mindre vin än fransmännen under en dag. För oss två räcker oftast en vinflaska i två dagar som måltidsdryck, medan vår unge granne som är vinbonde påstår att han dricker ett par flaskor utspritt under en dag.

Det som man kanske mest slås av är att det inte finns något stort vinintresse i Frankrike och definitivt ingen vinromantik som är så påtaglig i Sverige. Liksom överallt idag har man mängder av matlagningsprogram i fransk TV, men man nämner aldrig vilka viner man skall dricka till maten och vinprovningar och vinreklam förekommer inte. Vinreklam och vinprovningar förekommer bara i fackpressen och är över huvud taget sällsynt i Frankrike annat än i varuhusens reklamblad tillsamman med fläskfilé och andra matvaror och då handlar det mest om prisinformation.

Inte ens på restauranger av Guide Michelinklass gör man en stor affär av vinet. Ber man om ett råd får man frågan om man föredrar vitt, rött eller rosé och det har varken med maten eller modernitet att göra. Alla svar är acceptabla utan rynkade näsor. Nästa fråga är om vinet skall vara kraftigt, lätt eller fruktigt och ofta undrar man också om man vill ha ett lokalt vin. Därefter får man ett eller två förslag, som för det mesta inte ligger i de högre prisregionerna på listan. Man berättar ofta vilka druvor som ingår, vilket, åtminstone för en fransk vinodlare, betyder mer än varifrån det kommer. På mer vanliga restauranger i vårt område kan man, om man är osäker, nästan alltid med förtröstan välja husets vin och då behöver man bara bestämma färgen. Den enda restriktionen är att det sällan erbjuds annat än franska viner,

Vi invandrare blir ofta väldigt intresserade av vin, speciellt om man som vi bor i världens största vinområde. Vi tar ofta med oss den svenska vinromantiken, med vinklubbar, vinprovningar och lär oss massor om de viner som produceras i området. Det intresset delar inte de flesta fransmän. Flera av våra franska vänner dricker bara sina egna viner eller det som produceras av en kusin, vän eller granne eller helt enkelt det som säljs i närbutiken. När vi någon gång bjudit på viner från en annan bondes produktion förvånas man och imponeras av hur goda och välgjorda de är, vilket de inte hade en aning om fast de har känt personen i fråga i hela sitt liv. Följden blir att de egna vinerna är överlägset bäst, därefter kommer de från samma by, de från samma region och slutligen från Frankrike. Att man bara smakat den första kategorin spelar ingen roll – det vore ändå bara slöseri med tid. Att som invandrare påstå något som rubbar denna föreställning är inte uppskattat. Vi råkade en gång bjuda på ett vin från Sydafrika som föll våra vänner på läppen innan de sett etiketten. Det var inte populärt att vi ”lurade” dom att gilla något så vidrigt och odrickbart. Nu finns det som alltid undantag. En av våra vänner vars son är oenolog uppskattar mycket när vi bjuder på viner från resten av världen, som vi sedan kan diskutera och analysera. Ger vi honom en flaska vill han gärna spara den och dricka med sonen som kan blir inspirerad och få nya idéer för det Cave Cooperative som han ansvarar för.